Gengångaren.
Svenska Dikter
Laura uti hast blef änka,
Ännu eldig, skön och ung.
Ack! man lätt bör kunna tänka,
Att dess sorg var svår och tung.
Hon var kommen ur sin vana
att ha en bepröfvad vän.
Ingen kan den tomhet ana,
Som hvar änka kände än.
Laura satt och grät beständigt,
Och hon föll synbarligt af.
Hennes hushåll gick eländigt,
Ej på något akt hon gaf.
Att en karl i huset taga
I sin nöd hon tvungen blef,
För att hålla tukt och aga
Samt bevaka underslef.
Länge var hon dock i kvalet
Hvem hon härtill kora må.
På en löjtnant sist föll valet,
Och hon honom hälsar så:
»Ädle vän! att vaka öfver
Allt mitt goda, jag er ber.
Jag är änka, mer behöfver
Icke jag att säga er.»
»Detta rum» – hon sedan säger –
»Fordom var min salig mans.
Tag det! Samma skick det äger,
Som då den begråtne fanns.
Se, hans nattrock än där hänger!
Tofflorna där ännu stå.
Nej, jag törs ej bli här länger,
Ty mitt hjärta brister då.»
Laura sorgsen låg och tänkte
I sin bädd en natt därpå.
Tårar hennes ögon dränkte,
Ej den arma ro kan få.
På de röda sänggardiner,
Dem hon glömt att dra igen,
Månens milda stråle skiner;
Månen, ack, är sorgens vän!
»O, hur grymt att vara ensam!»
Suckar hon ur våldsam barm;
»Denna bädden är gemensam,
Tom likväl min sträckta arm.
Du, min ädle makes anda!
Salige, jag manar dig!
Kunde blott hit ned du landa,
Vore än en tröst för mig!» –
Strax det i en löndörr knarrar,
En gestalt vid sängen står.
Som ett asplöf Laura darrar,
Men sitt mod hon återfår,
Ty hon spökets nattrock kände;
Hennes salig mans det var.
Svept i den det ofta hände,
Att han kom i forna dar.
»Himmel! är det du?» hon frågar;
Tysthetstecken spöket ger.
Intet spörsmål mer hon vågar,
Fastän spöket sänkt sig ner.
Laura hotas af en dåning,
Sluten i den dödes arm.
Men hon kände med förvåning,
Att hans kyss var lika varm.
»Hvarför skulle jag väl bäfva?
Nu, som förr, mitt väl du vill»,
Hviskar hon, och känslor kväfva
Hennes röst; hon tiger still.
Hvarje fruktans kval var viket
För den gamla kärleken.
Hon förglömde anderiket,
Fastän mannen gick igen.
Blott med tecken nu de tala.
Grafven ingen stämma har.
Men då tuppen hördes gala.
Spöket som en dimma far.
Fåfängt Laura gör försöket
Att behålla kvar sin vän,
Men det sägs likväl, att spöket
Sedan ofta gick igen.
| Dikter af skämtsamt slag | |
| De vilsekomna. | Den trogna Rosa. 
|
Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)
|
|
