Goethes Gartenhaus

Svenska Dikter

Det är tyst i parkens gångar
Omkring Goethes trädgårdshus.
Nedanför, ur ängen ångar
     Finaste dimma,
Daggen skälfver i morgonljus.

Solen stiger, strålen strimmar
På det höga takets spån.
Som en rörlig spegel glimmar
     Ilm den besjungna,
Blixtrar till mellan ängens strån.

Molnens färger, vattnets glitter,
Trädgårdshus och äng och älf,
Bladens dallring, fågelns kvitter,
     Allt är som fordom,
Ställets herre, hvar är han själf?

Vandrare i ätteleder
Sporde likaså förut;
När de gått till glömskan neder,
     Susar i parken:
Goethe, Goethe -- och intet slut!

Barn af stunden, här vi vandra,
Lika släktet som försvann.
Oss det gäller som de andra:
     Vi äro skuggor,
Den som lefver här, det är han!