Gränsbor

Det finns här i kvarteret
En liten kringbyggd plats
Med bara afvigsidor
Af nya praktpalats.

Åt breda avenyer
De vända sin fasad,
Markiser luftigt buktas
I vårligt solskensbad.

Men på den trånga platsen
Med vemod ögat ser
I villa-stil en boning,
Nu icke landtlig mer.

Den står i kylig skugga
Af grannars höga hus,
Dess rena stil ej hjälper
Mot brist på luft och ljus.

Den gång då villan byggdes,
Hon låg vid stadens slut,
Såg fritt mot solens uppgång
Och lundar österut;

Och ägarn, lycklig gränsbo,
När han till fönstret gick,
Tog horisontens linjer
Uti en enda blick.

Med fjärilar och färger
Låg ängen utanför
Och skogen sände dofter
Och rymden fågelkör.

Så kom en plötslig ifver
I stadens kvafva dus,
Som för ett trollslag vuxo
Ur jorden hus vid hus;

Och nya gator lades
Och ängen drog sig bort
Och gammalt gränsområde
Var kringbyggdt inom kort.

Men villans herre, gränsbon,
Hvad säger han därtill?
Kanske han bittert klagar
Att ingenting står still;

Och dömer hårdt att tiden
För skönhet känslan mist --
Det sköna det var ängen
Framför hans förstukvist!

Nog glöda österns kullar
Som förr vid stadens slut,
Men ej för samma fönster,
Som vette dit förut.

Den är ej gränsbo längre
Som själf ett fjät ej ryckt
Framom de gamla märken
En tid, då andra byggt.