Gubben Didrik
Gamle Didrik var en man,
klok som få väl skola finnas,
och en plägsed hade han,
som är värd att minnas:
just som den ville all världen fick rusta ...
aldrig man fann honom klaga och pusta:
sällan hans bröst klämde fram något "ack!"
Didrik bara teg och drack.
Didrik hade ock en fru,
första året dråplig kvinna.
Skillnad sen på förr och nu
Didrik fick besinna:
allt som matronan fick ister kring magen,
snäste hon gubben och skärpade lagen,
tillade honom mång lyten och lack ...
Didrik bara teg och drack.
Didriks bröstarvinge, Jöns,
virtuos på kam och giga,
snattade sin grannes höns,
älskade hans piga.
Gubben en gång smällde junkern på flinten,
mor kom så till och försvarade pilten ...
Didrik försiktigt sin rygg undanstack,
kröp till vrån och teg och drack.
Didrik, gubben, stackars mes,
hade ock en enda dotter,
som av bibel och katkes
gjorde papiljotter,
frestade tången på sjätte budordet,
fick en gång tvillingar hastigt vid bordet.
Gumman hon svor som en ryss och kosack ...
Didrik bara teg och drack.
Didrik, skuffad inom hus,
- kan man det förtänka gubben! -
tog sig jämt ett aftonrus
klockan sex på klubben,
hängde sin hatt på den vanliga spiken
alltid ordentligt, gav hin politiken;
och när det hände slikt vådeligt snack,
Didrik bara teg och drack.
Didrik med sitt gråa hår
och med ölet spillt på hakan
äntligt läggas uppå bår
såg den ömma makan.
Didrik så nöjd följde liket i koret,
myste och tyckte just om sig med floret,
skyndade hem och spenderade rack,
sjöng i glädjen, sjöng och drack.
