Gumman

Se, hon kommer - leende och from,
Ärbar i den vackra simpla dräkten,
Firad, vördad på sin ålderdom,
Älskad, ärad - kronan ibland släkten!

Se i hennes milda anletsdrag
Goda tycket hjärtats målning göra,
Fina vettet skrynkan ge behag,
Ädla känslans uttryck ännu röra!

Vörda dessa strödda silverhår,
Läs ur ljusa ögat samvetsfriden
Och de dygder, som nu sexti år
Gumman följt så troget framåt tiden!

Lekar, löjen, menlös glättighet
Vid dess åsyn aldrig flykten taga:
Glad är gumman, glad med värdighet,
Deras fägnad, aldrig deras aga.

Flickan, utav hennes bifall stor,
Eldas upp att nya dygder hinna.
Något högt den yngling om sig tror,
Som förtjent dess minsta lovord vinna.

Evas kön, till sena dagars tröst
Vördnaden din dygd skall offer bära!
Fjollan endast gavs vid livets höst
Ålderns lyten, icke ålderns ära:

Yra gossen henne skall bele,
Flickans skämt sin udd mot henne vässa -
Gråa hår ej någon aktning ge
Växta på en åldrig tokas hjässa.