Häckburen

annas siska i sin bur,
ren vid solens gryning vaken,
kvittrar kärlek och natur
     med den ömma maken,
flaxar, ömsom kär och rädd,
för den lilla kaxens iver,
strider svagt och eftergiver,
reder till en liten bädd.

Nanna några suckar drar,
lägger sysslan bort så sakta,
närmast att det lilla par
     rörd och tyst betrakta,
vet ej just att skäl sig ge
varför hennes kinder brinna,
varför hon så ljuvt skall finna
att två fåglars lekar se.

Men de ömma känslors gud
för dess hjärta tyckes viska:
"Snart skall Nanna ock bli brud
     liksom hennes siska!"
Nanna pysslar om de små,
hackar ägget med persilja,
tänker: "Astrild, ske din vilja ...
Klas i dag mitt ja skall få!"