Högtidssång

 Ej klinga längre i min hand
 MÃ¥ sorgediktens veka luta!
 Ej mer vid aftonstjernans brand
 Mitt hjerta veka suckar gjuta!
 Hvem skulle, Svea! vid ditt väl
 Ej egna plÃ¥gor rättvist glömma?
 Ej Hjeltens skÃ¥l med hänryckt själ
 Ur blixtrande pokalen tömma?
 
 MÃ¥ kjust af Svenska ärans glans
 Hvart bröst for helig glädje bäfva
 Och Thules mör i festlig dans
 Med pärlbekrönta lockar sväfva!
 Af rätter svigte alla bord,
 Med ljumma vÃ¥gor bÃ¥len svalle
 Och slott och hydda i vÃ¥r Nord
 Af jubelrop och harpor skalle!
 
 Hvem tolkar värdigt Ditt beröm
 Du Frälsare, som kom frÃ¥n randen
 Af Seinens tornbekrönta ström
 Och trofast räckte Svea handen?
 I jordens sensta tidehvarf
 Förnyad strÃ¥la skall Din ära,
 Och grÃ¥hÃ¥rsmän till heligt arf
 Carl Johans dyrkan barnen lära.
 
 Mot Eiderns vÃ¥gor Hämnarn gick
 FrÃ¥n Leipzigs blodfördränkta slätter
 Och hotet af hans ljungeldsblick
 Förskräckte Cimbriens skygga ätter.
 Han gÃ¥r sin trygga segerban -
 Försvunne äro deras leder.
 SÃ¥ störtar öknens karavan
 För Samums heta ilar neder.
 
 Ã…nyo Svenska dundren gÃ¥,
 Ã…nyo ryta Manhems lurar,
 Och häpne Jutlands skaror stÃ¥
 Och plötsligt falla deras murar.
 Carl Johan med gigantiskt hot
 Besegrar dvärgars ställda hinder
 Och Dana störtar till hans fot
 Med rifna hÃ¥r och bleka kinder.
 
 Där Oden rest en evig thron
 Vid Lögarns friska silfverbölja,
 Ren Svensk och Norrman, en Nation,
 Med rökelser hvarannan följa.
 SÃ¥ länge dagar täljde bli
 Och Nordens stjerna polen kröner
 Skall Thules halfö, lugn och fri,
 Omarma ärorika söner.