Höstqvällen

Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!
Hvar är den blomning nu, som sommarn födt?
I dalen domnar allt, i skogen tiges,
Och till en graf den skumma jorden viges.

Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp,
En högre verld har grytt för hjertats hopp,
I jordens skymning klarna stjernelanden,
Och oförgängligt ler ett hem mot anden.

Så drömmer jag i höstens qväll och ser,
Hur löfvet faller stelt från björken ner,
En naken strand i vikens djup sig speglar,
Och öfver månen silfvermolnet seglar.