Handtlangerskan

Stockholmsk vinterbild.

     Elfva grader.
Snö kring gaflar och fasader.
Is längs fönsterkarmar.
     BlÃ¥sten larmar.

     Sjelfve hunden
Nu kring spiseln hälst gör runden.
Lat och mätt på mattan
     Ligger kattan.

     Men i stormen
Ser jag af en kvinna formen
Illa krökt. Hvem är hon?
     Slaf-ok bär hon.

     Branta vägen
Uppför stegen går hon trägen,
Bär med trots i hågen
     Murbruks-trÃ¥gen.

     Hennes midja,
Stark och spänstig likt en vidja,
Trotsar, svart i trasor,
     Köldens fasor.

     Nordanvinden
Biter bröstet, halsen, kinden.
Djupt i ögat sitter
     Smärtan bitter.

     Ej behagen
Stråla ljuft ur dessa dragen:
Nöden märkt dem redan
     Längesedan.

     Oket tunga
Kröker hennes rygg. Den unga,
Född att frihet vinna
     Ã„r slafvinna!

     Förödmjukad
Går hon. När hon är «förbrukad«,
Hvart -- I mänskor, sägen! --
     Tar hon vägen?...

     Kölden stiger.
Sina tråg hon bär -- och tiger.
Murarn ropar: «Mera
     Kalk och lera!»...

     Knoga, knoga!
Filantropen i sin toga
Värnar dig, så tapper,
     Hälst pÃ¥ -- papper...

     Arbetsäran --
Hell åt henne! Men förfäran
Föds, när Sveriges kvinna
     Ã„r slafvinna.

     Hvems är skulden?
Hvem ser till, att han blir gulden?
Är väl hon att klandra
     Eller -- andra?

     Dagen slocknar.
Skymning öfver staden tjocknar.
Stum, slafvinnan vankar
     Bort i tankar...