Hedvig Charlotta Nordenflycht
skaldinna. Född i Stockholm d. 28 nov. 1718; dotter af kamreraren i Kammarkollegium Anders Nordbohm, adlad Nordenflycht, och Kristina Rosin.
Hennes individualitet framträdde skarpt redan i barnaåren och röjde sig i en afgjord håg för studier och manligt allvarsam läsning samt en däremot svarande motvilja för alla kvinnoslöjder. Af sin döende fader öfvertalades hon att förlofva sig med en mekaniker Joh. Tideman, en puckelryggig älskare, som likväl efter tre års trolofning afled 1737. Han hade emellertid varit den unga flickans lärare i filosofi samt genom sitt ljusa förstånd och sin upphöjda karaktär icke förfelat att göra intryck på henne. Fadern hade under de sista åren af sin lefnad varit med sin dotter bosatt på landet. Efter hans död återvände dottern till Stockholm. Genom en kusin och vän Klingenberg blef hon där inom kort bekant med en ung prästman, sedermera amiralitetspastorn i Karlskrona Jakob Fabricius. De förälskade sig i hvarandra, men genom en släktings motstånd uppsköts giftermålet i fyra år. Ändtligen firades deras bröllop i maj 1741. Det ingångna äktenskapet blef dock af kort varaktighet, ty redan sju månader efter bröllopet afled Fabricius. Sorgen hos den efterlefvande makan, som enligt tidens sed nu kallade sig fru Nordenflycht, var gränslös och antog, såsom allt hos henne, en svärmisk och romanesk karaktär. Sorgen lade henne på ett långvarigt sjukläger. Omsider tillfrisknad, lämnade hon Karlskrona och återflyttade till Stockholm. Här hyrde hon sig ett torp på Lidingön för att ensam lefva i sin sorg, åt hvilken hon gaf ett uttryck i en samling elegier, utgifna under titeln Den sörjande turturdufvan 1743. Den lilla diktkransen väckte uppseende, kanhända äfven för författarinnans poetiskt-eremitiska lefnadssätt, men grundlade emellertid hennes rykte. Efter något mer än ett års tyst enslighet återflyttade hon 1744 till Stockholm och gjorde bekantskap med flera af den tidens unga vitterhetsidkare, såsom G. F. Creutz, G. F. Gyllenborg, A. G. Leijonhufvud, Johan Fischerström m. fl. Den litterata sällskapskrets, som på detta sätt samlade sig omkring henne, utbildades 1753 af sekreteraren i Utrikesexpeditionen K. F. v. Eckleff till ordenssällskapet »Tankebyggare», och man beslöt snart utgifva sina arbeten i en gemensam samling kallad »Våra Försök», hvilken i sin omarbetade upplaga »Vitterhetsarbeten» blifvit epokgörande i vår litteratur. Redan förut, 1744, hade hon utgifvit sin mans efterlämnade skrifter under titeln »Amaranter» samt låtit trycka sina egna Tankar om skaldekonstens nytta i et väl inrättadt land 1744, Det frälsta Svea 1746, samt Qvinligit tankespel af en herdinna i Norden, ett slags poetisk årsskrift, som fortgick 1744--50. Af arbetets fyra delar blef den första öfversatt på danska: »Qvindeligt tankespill» 1746. I umgänge med de nämnda skalderna och flera andra vitterhetsidkare uppöfvade hon sina skaldegåfvor och lämnade därpå prof, dels i Tankebyggarordens skrifter, dels i sina Andliga skaldeqväden 1758, Skuggor af en förlorad vän 1759, en minneskrans öfver den ofvannämnde Klingenberg, som länge innehade första rummet i hennes hjärta, m. fl. skrifter. Stadd i torftiga omständigheter, vann hon från olika håll mer eller mindre kraftigt understöd. Så var det henne en god hjälp, att åtskilliga af hennes skrifter blefvo förlagda af Lars Salvius. Äfven fick hon mottaga gåfvor från hofvet, liksom senare icke få pensioner tillföllo henne. Det tomrum, Klingenberg lämnat i hennes lätt antändliga hjärta, fylldes snart af ett nytt föremål för hennes ömma låga. Bland de vittra vännerna, som omgåfvo henne, befanns nämligen en ung man, den förenämnda som ekonomisk skriftställare bekante Johan Fischerström (se I:336). I honom förälskade sig den fyrtiotreåriga skaldinnan med den svärmiska häftighet, som var henne egen. Om våren 1763 flyttade hon för sin hälsa på landet till ett litet ställe Lugnet, i närheten af Skokloster och midt emot Sjöö egendom, som då arrenderades af Fischerström. Öfvergifven af denne, hvars genkärlek hon trodde sig äga, kastade hon sig i den förbi hennes boning flytande bäcken. Hon upptogs väl med lifvet men afled tre dagar därefter d. 28 juni 1763.
I fru N:s dikter visa sig de första egentliga spåren till en idylliskt innerlig lyrik i vår vitterhet. I synnerhet utmärkte sig hennes elegier för känslans djup och innerlighet. Hon förmådde likväl ej alltid frigöra sig från de bojor, språkets hårdhet och fattigdom pålade henne, hvarföre hennes sångmö ej sällan strandar på de torftigaste rim och mest hvardagliga plattheter.
- baserad på Svenskt biografiskt handlexikon, 1906.
