Helsningen

Fästet klarnar opp, den dunkla skuren
Lemnar rum för aftonsolens sken,
Och på fjärden, af en svallsjö buren,
Vaggas dagens storm och sofver re’n.

Hon, som saknat mig på många dagar,
Ser ej än min julle styra dit.
Kanske står hon nu vid sjön och klagar
Och med tåradt öga blickar hit.

Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,
Och det vill ej skrida, om jag ror,
Och så långt, långt bort om fjärdens spegel
Skymtar udden, der den hulda bor.

Svala du, som rör så gerna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg,
På dess skuldra sitt och, sedd af ingen,
Dessa ord i hennes öra smyg:

Goda flicka, om din vän du saknar,
Hör hans trogna helsning genom mig!
Nästa morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin båt och söker dig.

Lång är vägen, och han sjelf behöfver
Vindens hjelp att klyfva fjärd och sund;
Men, hur lugnt det är, som jag deröfver
Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.

Några fogelljud i skogen väckta,
Blott en källas sus bland strandens fjäll,
Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta
Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.