Hjertat.

  Du underfulla boning
för fröjder och för qval,
hvad skall ditt öde blifva
här uti lifvets dal?

  Som lÃ¥gan öfver grafvar,
som fjärlin lätt och yr,
så utan ro och hvila
från mål till mål du flyr.

  Du lika eldigt dyrkar
allt skjönt som mot dig ler;
du brinner för hvar stjerna,
som sig på himlen ter.

  O, gÃ¥fve du en enda
din trohet, stark och ren;
du eger rum för alla,
men är för trång för en.

  Det är din helsot, hjerta,
att så du vexlar om;
det fräter på din krona
så tyst, så småningom.

  Hvad skall ditt öde blifva
här uppå jordens rund?
Ack, du skall öde blifva
intill din sista stund.

  Du vill för alla lefva,
för alla vill du dö.
Du skall med ingen lefva,
och ensam skall du dö.