Hymn

 Ã–dets höge Regent, Jordens och himmelens!
 Kring hvars strÃ¥lande thron, krönte af glorian
        Och i blomstrande skönhet
        Myriader af helgon stÃ¥!
  
 Dig i sorgernas natt brinner min rökelse,
 Dig ur törnenas dal söker mitt tÃ¥rade
        Ã–gas döende blickar,
        Dig mitt flammande hjärtas suck.
  
 Mäktig är Du och god. Tolka ej morgonens
 Gyllne Solar Ditt lof? Skapare! blicka ej
        FrÃ¥n den nattliga polen
        Milda stjernor till jorden ned?
  
 Ack! din gifvande hand sÃ¥dde, o Fader! kring
 VÃ¥rens skiftande fält glödande rosor och
        NardusÃ¥ngande liljor,
        Krönte hösten med drufvors guld.
  
 Västans smekande vind, sommarns balsamiska
 Anda, himmelens ljus, foglarnes samljud och
        Källans tonande vÃ¥gor,
        Allt förkunnar hur god Du är.
  
 Aldrig glömma Du kan, Herre! Din skapelse.
 Ej att sucka och dö födde Du människan.
        Nej i sällare verldar
        Blomstrar kronan for Dygdens hopp.
  
 Mig i ungdomens brand lockade njutningens
 Rosenkransade bÃ¥l, lockade äran, i
        Magiskt bländande skimmer.
        Ja, men Himlen för mig beslöt.
  
 Pris Dess vilja dock ske! Vägen till stjärnorna
 Genom mörker och qual mig han beteknade,
        Genom striderna vägen
        Till den eviga fridens hem.