Hymn (Gudmund Leonh. Silverstolpe)

  Klinga harpa, gladt mot öppnade himlar,
flyg min sång högt ofvan flammande verldar,
sök i salig domning skapelsens ursol,
          Herren, Herren, vÃ¥r Gud!

  Dig, o Gud! min sÃ¥ng i heliga stunder,
Dig min sång, då jorden, sjunken i andakt,
står förklarad, silfverslöjad i månglans,
          Dig i Ã¥rskornas natt!

  Dig, o Gud! i tunga, fängslande fjettrar,
Dig, o Gud! på bittra plågornas läger,
Dig, o Gud! vid grafvens öppnade portar
          sjunga, sjunga jag vill.

  Fjerran svinne hän ur helgade lunden
skum förtviflan, tyst förtärande svårmod;
fri och mäktig må odödliga anden
          slÃ¥ sin vinge till flygt.

  Fritt mÃ¥ andra sjunga lidelsens svallvÃ¥g,
sjunga glöden af berusande kärlek,
sjunga hjeltens gång på blodiga banan,
          höljd i blixtrande stÃ¥l.

  Dig, allfader! lofve jublande strängar,
Du, som leder vilsna öknarnas söner,
Du, som är med oss i sorg och i glädje,
          som med fädren Du var!

  Lifvets skönhet dör. Det spänstiga hjertat,
slappadt, slöadt, mäktar icke som fordom
svälla stolt och varmt af ungdomens lågor,
at den väldiga brand.

  VÃ¥rens fagra rosor, barndomens lekverk,
rankans svällda kransar, njutningens nektar,
lagrens friska telning, slingad bland myrthnar,
          allt fördunstar och dör.

  Men i ödemarken, stödd mot en tistel,
ensam med min Gud, jag Honom vill prisa,
som det goda gaf och, då det försvunnit,
          kraft och glädje mig blef.

  Utan Dig, o Gud! förgÃ¥ngen jag vore,
men med Dig jag går mot mötande mörker
och, fast bröstet flämtar, foten förblöder,
          sjunger pilgrimens sÃ¥ng:

  Klinga harpa, gladt mot öppnade himlar,
flyg min sång högt ofvan vandrande verldar,
nå i salig domning skapelsens ursol,
          Herren, Herren vÃ¥r Gud!