I Rättvik

Från åsen, där stigen mot dalen sig krökte,
Mitt öga i minnet att fästa försökte
     Din fägring, o Rättvik!

Den glimmande Siljan, den vänliga kyrkan,
Där klockljuden kallade folket till dyrkan
     En söndag i Juli,

Och barrskog i blånande vidder mot bergen,
Med växlande, dunklare fläckar i färgen
     Vid strömolnens vandring,

En darrande dager, en tystnad, en hvila,
En vällande vällukt af kåda och mila
     Bland solbruna stammar!

Då kom det en sång mellan tallar och enar
Och synlig på stigen bland mossiga stenar
     Vardt plötsligt en kulla.

Hon tvärteg och stannade uppe i backen
Och småbarnet tittade fram öfver nacken
     Ur påsen på ryggen.

Hon stod som en hägrande huldra i snåret
Med toppmössa svart på det uppstrukna håret
     Och framvåden brokig.

Det lyste så gåtfullt ur ögonen bruna
Som skogarne lärt dem sin hemliga runa
     Vid milan en afton.

Af bleknade sägner, som dömts att försvinna,
Af färger från fordom kring Dalarnes kvinna
     Där dröjde ett skimmer.

Jag tusende frågor i en velat samla
Att fästa i flykten en skymt af det gamla,
     Som ej vänder åter.

Men innan det bindande ordet vardt funnet,
Hon vek inåt skogen -- och allt var försvunnet
     I granarnes skymning.