I Svedenborgs trädgård

I södra bergen svärma barnen små
     Kring plank och stugor,
I kapp med hvita fjärlar, två och två,
     Och sommarflugor.

Och det är oskuld, lek och fröjdesprång
     Uti det fria,
Tills klockan börjar ringa aftonsång
     Uti Maria.

Den lilla Anna nickar gladt god kväll
     Till lekkamraten
Och går se’n lydigt hemåt rar och snäll,
     Till mor och maten.

Hon vandrar hem och undrar, bäst hon går,
     Om natt som stundar
Skall återskänka drömmen från i går,
     När snart hon blundar:

En dröm om vackra barn med guldgul lock,
     Som frukter bära,
En vänligt leende och luftig flock
     I dräkter skära.

»Jag undrar just, om änglar se så ut!»
     Hon frågar stilla
Och hinner så till hemmets låga knut,
     Den kära lilla.

Vid porten stannar hon -- en plötslig lust
     Får makt med tanken:
I hörnet syns en liten byggnad just
     Bland trädgårdsplanken.

»Det är ju där som han, assessorn, bor,
     Om hvilken spordes
Att han ser andar -- ja, så säger mor --
     Tänk om jag tordes!

»En egen gubbe, full med rynkor små
     Kring ögonbrynen,
Som ingen elak -- folket säger så --
     Kan se i synen.

»I går jag mötte’n. Han såg vänlig ut
     Som ingen annan
Och gaf mig sockerkandi ur en strut
     Och kyss på pannan.

»Jag tror jag vågar.» Nu assessorns grund
     Hon skyggt beträder
Och rör vid lusthuslåset i en lund
     Af rönn och fläder.

Hur kunde hon i hast få sådant mod?
     På tröskelns tilja
Hon står som supplikant: »ack var så god ...
     Jag skulle vilja ...

Så gärna se en ängel!» -- Det är sagdt,
     Det stora ordet.
Den gamle herrn, som har en sådan makt,
     Ser upp från bordet.

Hur ler hans blick af sällsam klarhet full!
     Han drar på munden:
»En ängel vill hon se, mitt söta gull?
     Skall ske på stunden!

»Kom i min trädgård!» -- ut i aftonsol
     Hon förs vid handen
Emot en gång med tak af kaprifol,
     Bland jordgubbslanden.

Uti en ram af grönt vid gångens slut
     Vill ögat stanna
Framför ett fönster -- lagom till titt-ut
     För lilla Anna.

»Till fönstret där, mitt rara hjärtegryn,
     Jag henne leder.
I glaset får hon skåda då den syn,
     Hvarom hon beder.»

Den lilla lyder, bäfvande och snar.
     Hvad kan det vara?
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
     En spegel bara! --

Vid trädgårdsgrind en kyss af Svedenborg
     Till afsked får hon,
Och snart på gatan, med en jordgubbskorg,
     Fundersam står hon.