I Trolleholms stambok

Jag glömmer ej den morgon då vi kommo.
Utur en ram af bokars ljusa grönska,
Af regnets glesa strimmor lätt beslöjad,
Den röda borgen framstod. Kring dess murar
På speglande kanaler samm i ringar
En svan, som vaktande ett sagorike.
Från tornets tinnar lyste släktens märke:
Den båt, som här är sinnebild tillika,
Som i en tid af ofrid och försämring
Än tjäna må som ark för forntidsdygder.
På trappan borgherrn stod och där stod borgfrun.
Bland döttrar, söner lik en äldre syster.
För mina ögon står från dessa stunder
En bild af ädelt lugn som värmer själen.
Hur det var kärt att dela detta hemlif!
Hur unga fränder genast voro vänner!
I våra hjärtan gömmas önskeorden,
På murens tafla ristade i stenen:
Gud hägne detta hem, den släkt här fostras!