Idealistkritik.

»Han söker blott det fula
och gräver uti smuts!»
Så med en svarter kula
beständigt han får skjuts.

Så går han stad och skriver
vad livet vackrast har,
sitt hjärteblod han giver
det bästa han har kvar.

Då blir det tyst i hopen.
Man sitter på sin krog
försagd och arg och snopen,
man känt att skruven tog.

En man, vars tunna hjärna
ej en idé har mist,
men därför ock så gärna
sig nämner idealist;

han vid en dålig toddy
får gnugga sitt geni
och valkar sen till shoddy
författarns broderi.

Sen med förfallna suddar
ur vittert kotteri
han på stramaljen kluddar
en smutsig parodi.

Vi surrar du då, fluga?
Vad pratar du om lort?
För dig får smutsen duga,
när du den själv har gjort.

Gå! skura dina tänder,
förrän du bits, ditt fä!
Gå! tvätta dina händer
i Musernas bidet!

          *

Härnäst när han vill måla
ur hjärtat en idyll,
att skydda den mot flugor
han syr den in i tyll.

Och strör han gift omkring den
så kom då ej och trät,
ty det var bara fluggift,
så nu så vet du det!