Inferno

Skalden och drömmaren Håkan
satt i sin kula och skrev -
in genom springan vid dörren
den dansande yrsnön drev.
Skalden var bittert ensam,
slogs med lungsot och brist,
kojan låg ensam vid myren,
myren var trädlös och trist.
Skarpt i tomma rummet
hans hosta ekade styggt,
mörkret såg in genom fönstret
och vinden viskade skyggt:

"Tänkte du aldrig, Håkan,
när vintern gick tjurig och kall
och du diktade visor om stormen
som härjade hagar och fall,
att du själv skall, stelnad och döder,
bäddas i lerig kyrkbyjord,
och sova bland sovande bröder,
och vila från rim och ord?
Si, människor, människor sova
runt bergen i fattigmanshus,
och köttlösa kindknotor blänka
vid fönstren i månen ljus.
Tänkte du icke, Håkan,
att bättre, bättre det vore,
om du och de finge sova,
tills ni alla till kyrkbyn fore?"

              *

Så hörde han vinden tala,
och han lutade huvudet ned,
och hans panna var vit som snö,
och han bad till världarnas herre
om nåd att få slippa leva,
om nåd att få stilla dö.