Ingri

Ingri ä så vän å rar,
att hvar enda gut vill ha´a;
sålless ä den saka klar
att, Gu nå mej, int får ja´a.

När e jänte har, som ho,
te å välje blann så möcke,
kan en fôll int gärne tro
att ho tar ett blaggernsstöcke.

Om ho ble så ful ändá,
så att ingen ann vill´ ha´a!
Då, om mej ho ville ha,
skull´ ja´ int var´ sen te ta´a.

För nåck ä ho vän te se,
dänne fine, rare päla,
men dä vill int lell ty te
mot hva ho ä vän i själa.

Däfför fing´ ho gärn´ bli ful,
så di annre ging´ ifrå´a;
håcke ho vôr´ rö äll gul,
gjord´ dä samm´, om ja´ kunn´ få´a.