Invigning.

  Helig konsten är och himlaburen,
klarhet heter banen den hon går;
men den höga, eviga naturen
som en syster vid dess sida står.

  Som tvÃ¥ tvillingstjernor vid hvarandra
skrida de din tjusta blick förbi,
och hvarhelst de genierna vandra
skönjas spåren: fägring, harmoni.

  MÃ¥ngen nämner konst i motsatt mening
mot naturen, men det är ej så;
sammangjutna i en fast förening,
skönast, herrligast de äro då.

  Vill du veta hvar den är belägen,
lunden omkring konstens tempelthron:
låt naturen visa dig på vägen;
ingen visar vägen så som hon.

  Till en gloria kring naturens panna
konsten blef från evigheter satt.
Skiljda åt de på sin bana stanna,
sjunka ned i chaos och i natt.

  Konstladt blir det väl men konstverk icke,
hvad du danar dig på egen hand.
I naturen, hvartuthelst vi blicke
framstår konstens urbild stor och sann.

  Utan ledning af naturens stjerna
vill du former åt din konstdröm ge:
ingen Pallas går då ur din hjerna,
på det högsta en Satyr kanske.

  Vill du framÃ¥t! gÃ¥, du eger valet,
antag hvad du har att välja på;
välj maneret eller idealet:
kan du tveka mellan dessa två?

  Uti Hellas, rikt pÃ¥ namn och minnen,
fordomtid ett herrligt folkslag gick;
för naturen voro deras sinnen
öppna, lugn och klar var deras blick.

  PÃ¥ naturens altar offerlÃ¥gan
gladt och troget vårdades af dem,
och den helga siareförmågan
spridde sig i konstens första hem.

  Och dÃ¥ höjdes templens pelarsalar,
Gudar stodo fram ur marmorhälln,
och kring skogar, slätter, berg och dalar
klungo lyror i ambrosiqvälln.

  Och kring jord och himlar höjde sÃ¥ngen
jublande sin segerfana opp.
Hög var anden, glad och frisk var gången,
der bland stjernor diktens genius lopp.

  SÃ¥ til ljuf välsignelse de fingo
konstens gyllne håfva rikelig.
Gå den väg de stora andar gingo:
Vid dess slut Elevsis öppnar sig.