Irrblosset.

  Den tynade månan går molnhöljd sin gång
öfver kärrets islupna vatten;
och klockorna ringa till ottesång
i stjernlösa vinternatten.
      Der brinna mång' ljus
      i Guds heliga hus,
men gastarna rida i mörkret.

  Skön Ingrid hon rider sin gångare god
öfver kärrets islupna vatten.
Så oroligt svallar den ungmös blod
i stjernlösa vinternatten.
      Hon ser sig kring,
      hon ser ingenting,
hon ser blott det blånade mörkret.

  Hvi skyggar och reser sig gångarn så
på kärrets islupna vatten?
Hvi ernar skön Ingrid korstecknet slå
i stjernlösa vinternatten?
      En skepnad der står
      med blodiga hår
och glödande ögon i mörkret.

  "Vik hädan du onde! hvad vill du mig?"
så bäfvande jungfrun talar.
-- "Hvad jag vill? min brud! jag vill föra dig
till mitt hem, till de festliga salar.
      Då du mig försköt,
      mitt lif jag här slöt,
här hafver jag bidat dig länge.

  Visst ämnade du dig till ottesång,
nu skall du en ann' väg rida.
Välkommen stolts Inger till natten lång,
den eviga natt vid min sida.
      Din brudgum jag är,
      du falle nu kär
i dödmannens kyliga armar."

  Snabbt sjunka nu båda i gapande dyn.
Då höjer i osäglig smärta
sitt döende öga Ingrid mot skyn
och ropar ur bristande hjerta:
      "Du signade Christ!
      Du hjelp mig förvisst!" --
och sedan försvann hon i djupet.

  Det brinner en låga å tufva och mo
öfver ödsliga kärrets vatten;
den fladdrar, den har ingen rast, ingen ro,
i den alltomfamnande natten.
      Nog vet du det väl:
      det är Ingrids själ,
som alltjemt sin Frälsare söker.