Irrblosset.

  Den tynade mÃ¥nan gÃ¥r molnhöljd sin gÃ¥ng
öfver kärrets islupna vatten;
och klockorna ringa till ottesång
i stjernlösa vinternatten.
      Der brinna mÃ¥ng' ljus
      i Guds heliga hus,
men gastarna rida i mörkret.

  Skön Ingrid hon rider sin gÃ¥ngare god
öfver kärrets islupna vatten.
Så oroligt svallar den ungmös blod
i stjernlösa vinternatten.
      Hon ser sig kring,
      hon ser ingenting,
hon ser blott det blånade mörkret.

  Hvi skyggar och reser sig gÃ¥ngarn sÃ¥
på kärrets islupna vatten?
Hvi ernar skön Ingrid korstecknet slå
i stjernlösa vinternatten?
      En skepnad der stÃ¥r
      med blodiga hÃ¥r
och glödande ögon i mörkret.

  "Vik hädan du onde! hvad vill du mig?"
så bäfvande jungfrun talar.
-- "Hvad jag vill? min brud! jag vill föra dig
till mitt hem, till de festliga salar.
      DÃ¥ du mig försköt,
      mitt lif jag här slöt,
här hafver jag bidat dig länge.

  Visst ämnade du dig till ottesÃ¥ng,
nu skall du en ann' väg rida.
Välkommen stolts Inger till natten lång,
den eviga natt vid min sida.
      Din brudgum jag är,
      du falle nu kär
i dödmannens kyliga armar."

  Snabbt sjunka nu bÃ¥da i gapande dyn.
Då höjer i osäglig smärta
sitt döende öga Ingrid mot skyn
och ropar ur bristande hjerta:
      "Du signade Christ!
      Du hjelp mig förvisst!" --
och sedan försvann hon i djupet.

  Det brinner en lÃ¥ga Ã¥ tufva och mo
öfver ödsliga kärrets vatten;
den fladdrar, den har ingen rast, ingen ro,
i den alltomfamnande natten.
      Nog vet du det väl:
      det är Ingrids själ,
som alltjemt sin Frälsare söker.