Isfarten

Kung Ring med sin drottning till gästabud far,
på sjön står isen så spegelklar.

"Far ej öfver isen", den främling sad':
"han brister, för djupt är det kalla bad." -

"Kung drunknar icke så lätt", sad' Ring,
"den, som är rädd, kan gå sjön omkring."

Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.

Slädtrafvarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.

"Sträck ut", skrek kungen, "min trafvare god,
låt se, om du är af Sleipners blod!"

Det går, som stormen går öfver sjön,
den gamle ej aktar sin drottnings bön.

Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi, så snart han vill.

Han ritar mång' runa i isens famn,
skön Ingeborg åker öfver sitt namn.

Så ila de fram på den glatta ban,
men under dem lurar den falska Ran.

Hon stöter ett hål i sitt silfvertak,
och släden ligger i öppen vak.

Skön Ingeborg vardt så blek på kind,
då kommer den gäst som en hvirfvelvind.

Han borrar sin stålsko i isen fast
och griper i gångarns man med hast.

Då svänger han lätt med ett enda hopp
båd' häst och släde på isen opp.

"Det tag vill jag prisa", sad' kungen fort,
"ej Frithiof den starke det bättre gjort."

Så vände de åter till kungsgård om;
den främmande blef der, tills våren kom.