Karl den tolfte
Jag mins då i min barndomsda'r
Din saga, kung, jag hörde,
Hon tycktes mig så underbar,
Hon djupt mitt sinne rörde;
Du stod för mig ett ideal
I minnets tempelsal.
Jag såg dig med den lugna blick
Och ädla hjeltepannan,
Den blåa rock, det enkla skick —
Dock hög som ingen annan.
Jag såg dig då, jag än dig ser
Och dig min hyllning ger.
Hur djerf, det unga lejon lik,
Du sågs i striden draga
Och visste, hög och segerrik,
Snart fienden förjaga;
Men ännu större du dig ter,
Se'n lyckans sol gått ner.
Fritt dina fel man klandra må
Och dygderna förglömma,
Skönt skall ditt hjeltenamn dock stå,
Stolt häfden skall det gömma,
Den unges blick skall dröja glad
Vid dina minnesblad.
Så länge ännu hjertan slå
För fädrens land det kära,
De skola klappa varmt också
För dig och för din ära,
Ja, hell dig, hjeltekung i nord,
Och dig, min fosterjord!
