Johan Henric Kellgren
Hans dikt Den nya skapelsen är speciellt berömt.
Ifrån Svenskt biografiskt handlexikon: (1906(
Johan Henric Kellgren, skald, konstdomare. Född i Floby prästgård i Västergötland d. 1 dec. 1751. Föräldrar: kyrkoherden Jonas Kjellgren och Kristina Elisabet Aminoff.
Med utmärkta vitsord från läroverket i Skara, skickades han 1768 till universitetet i Åbo, där fadern förut studerat, och där K. vann denn filosofiska lagern 1772. Tvenne år senare kallades han vid nämnda universitet till docent i vitterheten. Medlem af det 1770 stiftade sällskapet »Aurora» i Åbo, offentliggjorde han anonymt i dess tidskrift flera dikter (1773--76). 1777 ankom han till Stockholm, där han erhållit anställning såsom privatlärare i generallöjtnanten, sedermera fältmarskalken Meijerfelts hus. Nya prof på sin skaldebegåfning gaf han nu i dikter, som dels förekommo i Gjörwells »Samlaren», dels, prisbelönta af Vitterhetsakademien, intogos i dess »Handlingar». 1778 begynte han tillsammans med sin vän, sekreteraren K. P. Lenngren, utgifvandet af tidningen Stockholms-Posten samt tillvana sig Gustaf III:s uppmärksamhet genom ett par till hoffestligheter sistnämnda år författade prologer. Han erhöll nu af konungen en pension, som ytterligare ökades, när han först förordnades till konungens bibliotekarie och sedan till hans handsekreterare. K., som nedan tidigt blifvit ej blott ledamot utan äfven sekreterare i det bekanta vittra samfundet »Utile dulci», blef vid Svenska Akademiens instiftelse 1786 en af de tretton utaf konungen utnämnda ledamöterna samt genom lottning dess förste direktör. Hans af naturen svaga hälsa dukade emellertid under vid ett alltför ansträngande intellektuelt arbete, och K. afled i Stockholm endast fyrtiofyra år gammal d. 20 april 1795. Ogift.
I enlighet med den på hans tid rådande vittra smakriktaingen hade han till en början bildat sig efter franska mönster och hyllade den franska konstuppfattningen; men en närmare bekantskap med Baggesens, Klopstocks och några andra författares skrifter öppnade hans själs ögon, och han begynte allt mer och mer lyssna till stämman af sin egen rika skaldegenius. Hans egentliga fält inom lyriken var elegien och visan. Till detta område höra hans odödliga skaldestycke Nya skapelsen eller inbillningens värld, de erotiska Till Fredrika och Till Rosalie, elegien Till Kristina, Epikurismen, Vårvisa och Saknaden, samt de större lyriska styckena Förtviflan och hans öfriga oder. Dessutom har K. skrifvit tre lyriska skådespel Gustaf Vasa (gifvet första gången 1786); Gustaf Adolf och Ebba Brahe (1788) och Aeneas i Carthago. De två förstnämnda äfvensom K:s fjärde teaterstycke Kristina tillhöra dock Gustaf III till plan och uppfinning, och endast språket är K:s. För öfrigt märkas: K:s satirer, sagor, fabler och andra skämtsamma skrifter, bland dem hufvudsakligen: Dumboms lefverne, Ljusets fiender, Byxorna, Nytt försök till orimmad vers, Man eger ej snille för det man är galen, Mina löjen o. s. v. Äfven såsom öfversättare uppträdde K. och tolkade såväl de gamla författarne Propertius och Horatius, som de nyare -- Voltaire, Baggesen och andra. Slutligen har han skrifvit en mängd prosaiska uppsatser: Företalet till Fredmans Epistlar, Filosofen på landsvägen eller fria tankar i litteraturen, Filosofi och moral, Om allmänhetens domsrätt i vittra ämnen m. fl. I sin dubbla egenskap af skald och konstdomare har K. haft en synnerligt djup betydelse för Sveriges vitterhet. Såsom hans odödliga förtjänster måste särskildt framhållas, att han var den, som, så att säga, fulländade det lyriska uttrycket i vårt språk och vår poesi, att han bröt de tunga rytmiska fjättrar, som alltifrånn Dalins tid hvilat öfver den bundna formen i språket, att han införde en större omväxling i vår skaldekonst, samt att han hos allmänheten ingöt en renane smak och ett sundare omdöme i vittna ämnen.
Utanför vitterhetens område hade K. ock stor betydelse som en äkta son af den franska upplysningsfilosofien, hvars fordran på fördomsfrihet och tolerans i K. fann en entusiasmerad anhängare. Om också från början en smula böjd för den upplysta despotismen, utvecklades K. mer och mer till en kämpe för sann mänsklighet, den där med idealets måttstock mätte människor och handlingar. Från sin skeptiska erfarenhetsfilosofis ståndpunkt förde han ock »det sunda förnuftets» talan gent emot tidens, äfven den högre societetens, böjelse för ordensväsende och mysticism, hvilka särskildt i hans berömda poem Man eger ej snille för det man är galen ställdes i löjets belysning. Stycket benämndes ock af E. G. Geijer för en »handling af både filosofiskt och politiskt mod.» Gent emot sin till större delen aristokratiska omgifning, bevarade K. ock städse manlig själfständighet.
