Jonte och Brunte

 De kommo från ängen,
 och Brunte var hästen
 och Jonte var drängen,
 som tjänte hos prästen,
 och gammal var Jonte
 och gammal var Brunte
 och stocklat förresten.
 
 "Hå ja, gamle Brunte,
 för jämnan det tölas
 att vi två," sa Jonte,
 "bli sist med vårt hölass,
 - när vägen är krokig,
 vem raggen kan hjälpa,
 att litet det sölas?"
 
 Och Jonte han runkade
 sävligt på nacken
 och Brunte han lunkade
 sävligt i backen.
 "Och jämt få vi ovett
 för mödan," sa Jonte,
 "skall det vara tacken?"
 
 Men Brunte han vände
 den åldriga mulen
 tillbaka och sände
 försiktigt förstulen
 en blick under lasset
 att se, om det ännu
 gick runt om med hjulen.
 
 Och lugnad han svängde
 med svansen åt Jonten.
 Men Jonten han blängde
 blott sömnigt åt Brunten.
 Han hör ej, han ser ej,
 han glömmer snart allting,
 den utgamle strunten.
 
 "Ja nu är han utgammal
 bliven hos prästen,
 och jag är väl skjutgammal
 själv," tänkte hästen,
 "men gott är att sova
 och få sig till kvällen
 en hötapp i västen!"
 
 Och Jonte han fumlade
 druligt med tömmen,
 och Brunte han drumlade
 framåt i drömmen,
 han stötte, han stracklade
 - hölasset vacklade
 fram utmed strömmen