Kannitverstan.
En historia från Holland.
Det är visserligen sant att människan öfver allt i världen, i Pirna och Gunclelfingen så väl som i Amsterdam och Trippsdul, bar tillfälle att anställa betraktelser öfver obeständigheten af allt jordiskt, och ser man sig noga omkring, skall man snart märka, att icke allt är guld som glimmar, och på så sätt skall man blifva belåtnare med sitt eget öde.
Men på en sällsam omväg kom en tysk gesäll i Amsterdam genom ett misstag till sanningen och till erkännande af henne. Ty då han hade kommit till denna stora och rika handelsstad, full af präktiga hus, vaggande fartyg och arbetssamma människor, föll honom genast ett stort och skönt hus i ögonen. Det var större än något han sett på hela sin vandring från Tuttlingen ända till Amsterdam. Länge betraktade han med beundran denna dyrbara byggnad, de sex statyerna på taket, de sköna tinnarna och de höga fönstren, större än dörren på faderns hus där hemma. Slutligen kunde han ej låta bli att tilltala en förbigående:
»Min gode vän, sade han till honom, kan ni säga mig hvad den herrn heter, som är ägare till detta sköna hus med fönsterna fulla af tulpaner, stjärnblommor och löfkojor?»
Men mannen, som förmodligen hade något viktigare att göra, och som olyckligtvis af tyska språket förstod precis lika mycket som den frågande förstod af det holländska, nämligen intet, svarade kort och snäsande: »Kannitverstan!» och skyndade vidare. Detta var ett holländskt ord eller tre, om man noga betraktar det, och betyder så mycket som: »Jag förstår er icke.» Men vår vän från Schwaben trodde att detta var namnet på den person, efter hvilken han frågat. Det måtte vara en riktigt stenrik man, herr Kannitverstan, tänkte han och gick vidare. Genom den ena gatan efter den andra kom vår Tuttlingare ändtligen till hamnen, som där heter »Y»; men om man i stället för »Het Ey» skulle säga »Ypsilon», så skulle ingen människa där förstå det. Där låg nu skepp vid skepp och mast reste sig vid mast, och vår vandringsman visste till en början icke huru hans två stackars ögon skulle räcka till att nogsamt se och betrakta alla dessa härligheter, tills ändtligen ett stort skepp ådrog sig hans uppmärksamhet. Det hade nyss anländt från Ostindien, och höll just nu på att ur-lastas. Redan stodo hela rader af kistor och balar bredvid och på hvarandra på stranden. Ännu flera vältades ut, därtill stora fat, fyllda med socker och kaffe, med ris och peppar, och däribland äfven mycken råttsmuts. Sedan vår vandrare länge hade skådat därpå, frågade han ändtligen en, som just bar upp en lår på axeln, hvad den lycklige mannen hette, åt hvilken hafvet fört alla dessa varor i hamn.
»Kannitverstan», lydde å nyo svaret.
Då tänkte vår vän: »Aha, är det så! Ingen under att man har råd att bygga så präktiga hus och ha tulpaner i förgyllda krukor i fönstren, när hafvet tillför en sådana rikedomar.»
Och nu tog han samma väg tillbaka till staden, och anställde för sig själf rätt sorgliga betraktelser, hvad han dock var för en stackars fattiglapp midt ibland så många rika i denna värld. Men just som han tänkte: »Ack, den som en gång finge så goda dagar som herr Kannitverstan har det», vände han om ett hörn och mötte ett stort liktåg. Fyra med svart öfverdragna hästar drogo en likaledes med svart öfverdragen likvagn långsamt och sorgligt, såsom hade de vetat att de förde en död till sin hvila. Ett långt tåg af den aflidnes vänner och bekanta följde efter, par om par, sorgklädda och tysta. På afstånd ljöd en ensam klocka.
Nu greps vår främling af en vemodig känsla, som hvarje god människa erfar vid åsynen af ett lik, och han stannade med hatten andäktigt mellan händerna tills tåget gått förbi. Då slöt han sig till den siste i tåget, som just i tysthet uträknade hvad han kunde förtjäna på sin bomull ifall den stege 18 gulden centnern, grep honom sakta i öfverrocken och bad honom beskedligt om närmare underrättelse.
»Det måtte hafva varit en god vän till er», sade han, »för hvilken klockorna klinga, eftersom ni går här så bedröfvad och eftertänksam.»
»Kannitverstan», blef äfven denna gång svaret.
Men då rullade ett par tunga tårar ur ögonen på vår gode Tuttlingare, och det blef honom på en gång tungt och lätt om hjärtat. »Stackars Kannitverstan», utropade han, »hvad har du nu af all din rikedom? Detsamma som jag en gång skall få af allt mitt armod: en svepning och en kista, och af alla dina sköna blommor kanhända en rosmarin eller en myrten på ditt kalla bröst.
Med dessa tankar följde han liktåget, som om han hade hört dit, ända till grafven, såg den förmente herr Kannitverstan nedsänkas i sin hvilobädd och blef mer uppbyggd af den holländska likpredikan, af hvilken han ej förstod ett ord, än af mången tysk, på hvilken han ej gifvit akt. Ändtligen följde han med lätt hjärta de sörjande från grafven, förtärde på ett värdshus, där man förstod tyska, med god aptit en bit limburgerost, och när det sedan någon gång låg honom tungt på hjärtat att så många människor i världen voro rika och han så fattig, tänkte han blott på herr Kannitverstan i Amsterdam, hans stora hus, hans rika skeppsladdning och — den rike köpmannens trånga graf.
| Ny samling folksagor (1896) | |
| [[{{{1}}}]] | [[{{{2}}}]] 
|
- Om narras, "skarfva" och berätta sagor.
- Historien om de sju korparna och den trogna systern.
- Kannitverstan.
- De tre systrarna med glashjärtat.
- Den gamle trollkarlen.
- Kung Trastnäbb.
- Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.
- Den lustige Schwanda.
- Om Jöns, som ville lära sig att rysa.
- Historien om den sköna Melusina.
- Syster Ödmjuk.
- Svärdet Zuniga.
- Den onde anden i flaskan.
- Maruschka och de tolf månaderna.
- Friskytten.
- Klas Törnpåk eller "Gå på".
