Katten och papegojan

"Där sitter du så instängd i din bur,
uti din täta järntrådskoja,
du sköna varelse utav en fri natur!"
Så talade en katt till frökens papegoja,
   ett litet täckt, förståndigt djur,
som, trygg, från takets höjd såg katten gå på lur.
"Hur nesligt," for han fort, "att se dig slaviskt smyga
igenom denna ring med ständigt samma tvång ...
   Känn fåglars rättighet en gång!
   Låt mina ord dig övertyga:
   dig skänktes vingar för att flyga ...
   Flyg ned, bliv lös ur detta prång!
Man knappast någon stund dig i ett fönster vädrar:
   du njuter sällan luftens fläkt.
Du är ett väsende så älskansvärt och täckt!
Din romerskt krökta näbb och dina vackra fjädrar,
   allt inger kärlek och respekt.
   Du är för skön att längre sucka
      i slaveri,
   tryck vredet på din lilla lucka,
      och gör dig fri!" -
   "Jag tackar hjärtligt för fleuretten
och dina goda råd!" föll papegojan in.
"Du gjort din kompliment - jag känner etiketten -
   nu bör det mig att göra min ...
   Du har ett alltför vackert skinn:
   jag admirerar därav glansen,
din smidigt krökta rygg, din pantomim i svansen.
   Du har jargon av goda ton:
   du jamar just med expression.
   Men rörande den frihetsläran,
varom med sådant nit du dina läxor ger,
så tycks mig som därvid jag någon avsikt ser,
   och ... jag kan icke ha den äran
      att komma ner.
Jag med min lott är nöjd, ej vågsam och förveten:
   utav min fröken jag beror.
Jag har väl något tvång, och litet trångt jag bor,
men jag en lycka har, som är väsentligt stor,
   och det är hägnet, säkerheten
   mot din jakobinska klor."

När svärmarn ropar: "Byten bojan!"
och menar lagens helga band,
så tänk, min läsare, ibland
      på papegojan!