Kilak

Kilak, skald, träd fram inom kvinnosvärmen,
lägrad tyst vid brynet av skog och hav.
Runt omkring dig sjuda i junivärmen
unga lemmars blod, unga grenars sav.
Kilak, skald, hur högrest i kvinnosvärmen
tecknas din gestalt mot det ljusa hav!

Sjung, o Kilak, gärna vi andra tiga;
full och djup och bullrande är din röst!
Låt på sångens storm våra drömmar stiga
som din flickas ros på ditt breda bröst.

Sjung, o Kilak! Gärna vi andra tiga;
all vår stumma lidelse ger du röst.

Mörka nackar lutas mot björkars näver,
blonda flätor glimma mot ekars bark.
Eld som eljest skygghetens aska kväver
flammar nu i ögonen glad och stark.
Mörka nackar lutas mot björkars näver,
blonda huvud lyssna vid ekars bark.

Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr --
in bland falna rosor och spindelvävar
strömmar livets bländande sol som förr.
Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr.

Sorl och ekon tona som kör ur snåren:
"Kom i dag och gästa den gode Pan!
Var i dag, en dag av de långa åren,
blott en sund och leende grobian!"
Än till Kilaks sång och till sorl ur snåren
lyss vi, som vi hörde den gode Pan.