Klagan över Critons död

 Så är det enda från mig taget,
 Som jag av jordiskt allt begärt!
 Mitt liv jag som en börda dragit,
 Och tusen plågor hjärtat tärt;
 En vän var lämnad till mitt stöd,
 Min hjälp, min tröst i all slags nöd,
 Som mig förmildrat världens plågor.
 Nu är mitt ankar brutet av,
 Nu slås mitt skepp av tusen vågor
 Och mäktar dock ej gå i kvav.
 Du känsla, som min plåga våller,
 Ack, domna bort, du mer ej tål!
 Du kraft, som livet sammanhåller,
 Ett olycksliv, ett sorgers mål,
 Försvinn och stanna i ditt lopp
 Och låt en sansning höra opp,
 Vars ömhet ingen kan uttala.
 Du känsla och du tankefart!
 Skall ej en söt, en evig dvala
 Försätta dig i lugnet snart?