Klas Törnpåk eller "Gå på".

Från Svenska Dikter

En gammal historia från Nedersachsen.

Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder, lefde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck, tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser gingo genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem. Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas; men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig, att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar, ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen.

Hon sade också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se, käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade: »Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är, skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, när han blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar, ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.

Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade: »Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.» Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.

Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen, och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Ar det inte alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af sina knytnäfvar.

På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen, grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid fingo mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad och fromma sinnelag.

Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla, att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa, hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru, stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal, ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på, säger Klas Törnpåk».

Klas hade blifvit tolf år gammal och var för sin ålder ovanligt stor och stark, höll sig rak i ryggen och stod säkert på sina ben. Han hade stort hufvud och bred panna med långt, hängande linhår, och ett par trotsiga blåa ögon skådade ut från hans ansikte. Många människor sade, att han var en vacker pojke; Petter, hans far, sade, att det var den vackraste pojken i hela byn, men Greta tyckte, att han var för grof och tjock, och att hans bröder voro mycket vackrare. Sålunda kom hans lifs trettonde höst, och i november månad den hösten försvann Klas genom en af de underbaraste tilldragelser, som jag nu vill berätta.

Petter hade stadt sig en ny dräng. Denne hette Hans Valentin och var redan en äldre man om femtio år; men trots sin ålder slöt han en nära vänskap med gossarne, i synnerhet med Klas. Valentin kunde nämligen många fabler, historier och sagor, och hvarje afton brukade han berätta sådana för barnen, sedan han slutat sitt arbete. Genom sina präktiga historier blef han snart så namnkunnig, att grannbarnen ofta kommo till Petters hus för att höra honom berätta. Detta brukade de i synnerhet göra om lördags- och söndagsaftnar, när Valentin hade tid att språka med dem. Pojkarne hade med sig äpplen och andra goda saker åt Valentin, och så satte sig hela sällskapet i ett hörn och mumsade på sina äpplen och lyssnade till Valentins historier och berättade dem om igen. Men det besynnerliga i saken var, att ingen af barnen kom bättre ihåg sagorna och berättade dem med större liflighet än Klas, så att Petter ofta med välbehag lyssnade till honom och mysande ropade på sin hustru: »Hör du, Greta! Hör du så bra den knäfla pojken Klas kan berätta?» Men hon tog saken mycket kallt och sade endast: »Ja, en Klas är han och en Klas blir han, en riktig sagoklas; men se, byfogde, det blir han aldrig; han kan ju inte skrifva.» — Så uttalade sig föräldrarna hvar på sitt sätt öfver Klas; men de märkte ej, att en stor förändring ägt rum med honom och att Valentin lyckats göra honom mycket lifligare och lustigare till sinnes än förr. Ty dessa berättelser hade så gripit ynglingen, att han ej såg och hörde, drömde om eller tänkte på annat än trollpackor och häxmästare, drakar och jättar, förtrollade prinsessor och slott fulla med spöken. Ja, det gick så långt, att gossen ej kunde sofva mången hel natt, utan ännu var vaken när tuppen med sitt femte rop tillkännagaf, att himmelen ville att de sofvandes ögon skulle öppna sig.

Så hade Valentin och Klas ändtligen hunnit fram i tiden till den heliga julfesten, då de långa aftnarna och de många helgdagarna gåfvo tillfälle till lekar och sagoberättande under den tid, då hela världen med glädje och fester firar Jesusbarnets födelse, och då vänner och grannar besöka hvarandra och föra ett lustigt lif tillsammans. Till denna glada tid hade Valentin sparat sina bästa sagor. Men utaf alla de sagor, som han uppdukade för barnen, tyckte de mest om berättelserna om pannkaksberget och prinsessan på glasberget, i synnerhet som han brukade beledsaga den förra historien med afsjungandet af en visa, hvari han uppräknade alla de härligheter, som funnos i det märkvärdiga berget, så att det riktigt vattnades de små barnen i munnen, när de hörde därpå. Ja, de tyckte så mycket om dessa sagor, att han måste berätta om dem fyra dagar å rad och hvarje gång med nya tillägg, såsom att de båda bergen lågo nära intill hvarandra i den djupa skogen i grannskapet. Och som gossarne där ofta vallat boskapen, så kunde Valentin tydligt beskrifva för dem alla ekar och bokar, som funnos i trakten, och som stodo på spetsarna af de båda bergen.

»Vid dagsljus», tillade han, »kan man visserligen ej se på dessa berg hvad de egentligen äro, ty då se de ut som alla andra berg; men vid midnattstiden visa de sig sådana de äro, det ena af det allra klaraste och genomskinligaste glas, så att månen och stjärnorna kunna lysa tvärt igenom det; och det andra är den präktigaste pannkaka, mycket, mycket bättre än någon som blifvit gräddad i en panna. Det går en saga», tillade han vänligt och med saktare stämma, »att den som går in i pannkaksberget blir en stor konung, och att den, som går in i glasberget, kan bära hem hela säckar med dukater och gyllene bägare och silfverskålar; men hvilken har mod nog därtill? Sådana människor födas ej hvarje dag.»

Ordet: »Hvem har mod nog därtill?» gaf nu, som det plägar ske bland pojkar, tillfälle till mycket skämt; de retade hvarandra därmed, och vid slutet af hvarje historia hörde man under flera veckors tid upprepas: »Men hvem har mod nog därtill?» och några skalkar tillade äfven »Klas gå på har mod därtill.» Och då ryckte det alltid i ångerspetsarna på Klas, och han skulle nog begagnat sig af sina näfvar, om inte hans far hade varit tillstädes, ty Petter bestraffade strängt, om pojkarne slogos i hans närvaro. Under tiden fortsatte gossarne att upprepa dessa ord och att gäckas med Klas och säga: »Klas gå på har mod därtill», så att gossen till sist blef alldeles utledsen och tänkte för sig själf: »Det är då också för uselt, att jag inte skall hafva mod därtill.»

Och en dag, när de åter retades och gäckades med honom, undföll honom i förtreten det yttrandet: »Ja, Klas gå på har mod därtill, om ni endast ha mod att följa, och nu kunnen I göra som I viljen; jag tar pannkaksberget, där kungen sitter, där den stora boken står, och jag skall gå in den förste, om ni följa med.» Och nu skämdes de alla och ropade: »Ja, ja vi följa!» ty det var vid middagsstunden och alla tyckte sig hafva öfverflöd på mod, och det hade de äfven då. Och så pratade de härom hela dagen och kvällen, så att Valentin och Petter och Greta och dräng-arm och pigorna började gäckas med dem, ty de trodde ej att det var deras allvar. Men gossarne blefvo härigenom endast så mycket fastare i sitt beslut att utföra hvad de föresatt sig, och den lille Klas uppehöll ifvern hos de andra genom att på det härligaste förespegla dem huru godt de skulle komma att må där och med hvilka skatter och dyrbarheter de skulle komma hem.

Ändtligen blef det afton och klockan slog tio i kyrktornet. Då ropade Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är tiden inne; vi hafva öfver en half mil till skogen.» Och kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar, följde honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna, ty med hvita hasselkäppar skall man gå andar och äfventyr till mötes. Och de gamle pratade och skrattade efter dem, och Valentin skrattade högljudast af alla, och hvar och en tänkte: de där komma inte att spränga något berg; snart äro de nog här igen.

Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i spetsen för sig; ty han kände en stor längtan att få bestå äfventyret. Pojkarne hurrade, jublade och pladdrade som en hop kajor, när man jagar upp dem från en åker, där de slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och voro fulla af mod tills de började få sikte på de höga träden i skogen, men då tystnade de alla på en gång. Och när de kommo fram till den stora skogen och hörde de höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran vattenfallen, då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han banna dem; men de brydde sig ej därom, utan den ene sade så och den andre så; och slutet på visan blef, att ingen ville följa med. Då kallade han dem fega krukor och ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget genom buskarna. Men de andra rusade hals öfver hufvud hem tvärs öfver åkrar och ängar, och alla togo de så långa steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke i hälarna på sig. Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många krokiga gångstigar som han kände, backe upp och backe ner, ända tills han såg bokträdet nicka högst uppe på berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde klockorna slå tolf i fyra kyrktorn. Men som han var en modig gosse, så upprepade han för sig själf ett yttrande, som han ofta hört ur sin fars mun: »Att en modig man aldrig skall vika ifrån det beslut, som ban fattat i en god stund.» Och då ropade Klas: »Gå på!» så att det gaf eko i skogen, och därpå sprang han uppför berget. Då han kom fram dit, där han nyss hade sett bokträdet, fann han det ej mer på sin plats; men i stället såg han det allra skönaste pannkaksberg doftande glänsa emot honom i månskenet. Och Klas betänkte sig ej länge, han tillslöt modigt sina ögon, tog ansats på tåspetsarna, gjorde ett djärft hopp och ropade: »Gå på, säger Klas Törnpåk!»

Och hoppet misslyckades icke, han gled behagligt in i berget och sjönk sakta och långsamt utför. Och det tycktes honom, som om han sakta gungades och vaggades utför, så att han slutligen insomnade och hade underbara drömmar, i hvilka han såg den gamle Hans Valentin, som vänligt log emot honom.

Och när han uppvaknade var det skymning omkring honom; men han kände att han låg på en mjuk bädd och på så fina och mjuka kuddar som Greta, hans mor, aldrig hade bäddat under honom. Och detta behagade honom mycket. Men han kände sig äfven hungrig, och det var något som han däremot ej tyckte om. Nu började det blifva dager, och han samlade sina tankar och tänkte på gårdagen och de förra dagarna och sade till sig själf: »Här skall jag ju vara i pannkaksberget; jag vill se mig omkring, om Valentin har ljugit för mig». Och han gnuggade sig i ögonen medan det blef ljusare omkring honom. Men det var blott en halfdager som föll in ofvanifrån. Och hans ögon fröjdade sig, och hans hjärta fröjdade sig ännu mer, ty hvad såg han väl? Jo, att han befann sig midt i pannkaksberget och att den gamle Valentin icke hade ljugit. Ty han var nu i en kammare, där det fanns en säng och ett bord och en stol, nästan alldeles som hemma i hans fars hus, endast att allt här var nättare och prydligare. Och väggarna voro späckade med stekta gäss och änder och unghöns, snäppor, rapphöns och vaktlar och kramsfågel, så att de liknade de vackraste tapeter i brokiga mönster. Likaledes hängde där harar, hjortar och rådjur i mängd samt de allra skönaste fat, tallrikar, knifvar och gafflar. Detta var på ena sidan. Och den andra sidan var prydd med kakor och bakelser och tårtor samt med de kostligaste frukter, såsom persikor, aprikoser, apelsiner, vindrufvor, äpplen, päron, plommon, nötter och hvad en lysten gom för öfrigt kan önska sig. Och på kammarens bägge kortväggar stodo blomstrande växter och träd fulla af frukt, och vid foten af hvarje träd fanns det två källor. På ena sidan var det en källa med vatten och en med mjölk och på den andra sidan fanns en ölkälla och en vinkälla. Två af källorna, nämligen vattenkällan och ölkällan, brydde Klas sig ej mycket om, utan begagnade sig endast af vinkällan och mjölkkällan. Hela detta rum var ett riktigt underverk, men det största underverket var, att hvarje uppäten stek eller hvarje päron eller vin klase, som blef afplockad, genast ersattes af nya på samma ställe, och att mjölkkällan och vinkällan aldrig sinade ut.

Och vår Klas åt och drack, ja, han åt och drack öfvermänskligt, och det bekom honom ändå ej illa. Men det upprepades beständigt, att han genast somnade in, så snart han slutat äta och dricka, så att man nästan kan säga, att han ej kunde göra annat än äta, dricka och sofva. Då nu detta var hans dagliga lif, och hans skumma kammare ej erinrade honom om någonting af det, som han upplefvat och sett däruppe på jorden, så försvann det förgångna nästan helt och hållet ur hans minne. Det enda han stundom tänkte på var hans far, Petter, och den gamle, trogne Valentin samt den hederlige skolmästaren; men äfven dessa minnen voro som en dröm. Blott en sak kom han ihåg, och det var att tvätta sig om händerna och läsa en bön innan han åt. Men han kunde blott en bön, som ej var särdeles lång. och den var:

»Gud som hafver barnen kär,
Se till mig som liten är.
Hvart jag viker eller vänder,
Står min lycka i Guds händer.»

Medan han sof, vare sig dag eller natt, med ett ord: så snart han låg i sängen, gjorde han ej annat än drömde, drömde beständigt. Då mognade Valentins alla historier; han verkställde då de oerhördaste dåd, dödade drakar och jättar, söndersprängde järn- och diamantdörrar, befriade förtrollade prinsessor och blef slutligen konung.

På detta vis framlefde Klas, utan att han kunde förklara huru det gick till, ett mycket lyckligt lif i pannkaksberget. Men det var alltid någon där, som under hans drömmar berättade honom historier eller gaf honom uppränningar till sådana. Detta var ej Valentin, utan hans aflidna farmor, som han i sina tidigaste barnaår ännu hade sett i sin faders hem. Denna tycktes honom då antingen stå vid hans hufvudgärd eller ligga på knä vid hans säng och bedja för honom, och slutligen berättade hon honom alltid sagor. Detta har han själf i senare år ofta med djup rörelse omtalat, och han tror, att om det blifvit något godt af honom, så har han därför att tacka de tysta bönerna af denna fromma och af Gud hemtagna själ, som vände till det goda den villfarelse, hvaraf han behärskades, då han hoppade ner i berget.

Så förflöto för honom fem år som en dag. Medan han åt och drack, sjönk han allt djupare ner och kammaren sänkte sig med honom. Och nu hade han snart lyckligt och väl ätit sig genom trollberget, ty den som sprang in där måste äta sig igenom, det hade Valentin sagt, och på annat sätt kunde man ej komma ut ur berget. Men hvilken finns väl, som kan räkna ut huru mycket han hade ätit och druckit under denna långa tid. Emellertid hade han uppvuxit till en stark och jättestor yngling. Men därom visste han intet, ty han hade ingen på hvilken han kunde pröfva sin styrka, och det fanns ej heller någon spegel i hans rum, som kunde förråda saken för honom.

När nu de fem åren voro till ända och Klas hade ätit sig igenom ända till kanten och åter skulle falla ut på jorden för att fylla sina öden, sjönk han i en djup sömn, och hans drömmar voro underbarare än någonsin. Ty den gamla, kloka frun, som alltid satt vid hans sida och berättade honom sagor och äfventyr, och som så mycket liknade hans salig farmor, tycktes honom nu vara mycket sorgsen, och hon ställde sig som om hon ville taga afsked af honom, ja, hon sade det till och med åt honom. Och det föreföll honom, som om hon med många tårar bad för honom och därpå lyfte upp honom ur sängen och tvättade honom såsom man tvättar ett litet barn, så att han blef hvit som en svan; och alt hon satte på honom en ren skjorta och iklädde honom nya, präktiga kläder och nya skor och strumpor, hvarpå hon försvann. Äfven han kände en stor sorg och saknad i sitt hjärta. Och detta hade i sanning ej varit någon dröm, utan han hade verkligen blifvit rentvättad och nyklädd ifrån topp till tå, och medan han sof som allra bäst föll han ut ur berget. Men han hade ej i verkligheten märkt allt detta, utan det hade alltsammans förefallit honom som en dröm.

Eftersom Klas Törnpåk nu åter skall visa sig på jorden, så måste jag berätta hvad som tilldragit sig i hans fars hus under de fem år han tillbringade i pannkaksberget. Sedan hans försvinnande hade intet ovanligt händt där. Ännu lefde, Gudi lof, alla, både föräldrarna och barnen, och Klas’ midnattsfärd till pannkaksberget var verkligen det enda ovanliga, som under denna långa tid tilldragit sig i huset. Man hade länge sörjt honom, i synnerhet var hans faders hjärta djupt bedröfvadt, ehuru han ej ville låta märka det. Äfven den gamle, ärlige Valentin sörjde honom mycket, och på köpet fick han ofta af fru Greta höra hårda ord för sina historiers skull. Men sedan den där aftonen hade all glädje vikit ifrån honom, och ingen saga hade mer kommit öfver hans läppar; och den gamle mannen, som fordom varit så glad och skämtsam, hade nu blifvit tyst och grubblande. Han hade äfven velat lämna huset och sin tjänst där, men den godmodige Petter hade ej tillåtit det, utan sagt: »När Valentin tillsammans med oss fått upplefva en så stor sorg, så skall han äfven med oss dela vårt bröd till döddagar.» För öfrigt talade man aldrig mer om Klas, ja, man hviskade ej en gång hans namn. De flesta, däribland äfven hans stackars mor, trodde att de onda andarna dragit sin väg med honom, och att gossen aldrig mer skulle komma tillbaka. Endast Valentin och Petter brukade understundom tala om gossen och hyste förhoppning om att han möjligen någon gång kunde komma åter. Och se, deras förhoppning bedrog dem ej. Ty Klas kom verkligen tillbaka. Nu får jag lof att berätta huru detta gick till.

När något ovanligt inträffar, så hopar sig alltid under på under, och så tilldrog det sig, att Klas föll tillbaka i denna värld just på samma ställe, hvarifrån han sjunkit ner i berget. Detta kunde nu omöjligt ske på annat sätt än att pannkaksberget vändt sig rundt omkring och hela världen med det. Ett af dessa båda måste hafva inträffat, och emedan det nu var så, kallar man det ett under; ty ett under är allt, som hvarje människa väl kan veta, men ingen människa begripa. Kort och godt: när Klas vaknade, låg han ej i sin mjuka säng, utan i det mjuka gräset, och han såg åter för sina ögon det välbekanta bokträdet och det stora berget, på hvilket han så ofta vallat boskapen, och han varseblef åter som gamla bekanta hela skogen och slätten nedanför och byarna och deras kyrktorn. De fem år han tillbringat i pannkaksberget föreföllo honom som en dröm, och det var honom ej annorlunda än som blott en enda natt hade förflutit mellan den afton, då hans bröder och kamrater sprungo sin väg ifrån honom och denna morgon, då han åter väcktes af lärkornas sång, där de svingade sig högt uppe i luften.

Klas låg ej länge i gräset och gäspade, utan reste sig genast och sprang skyndsamt genom skogen och tvärsöfver åkrar och ängar hem till sin fars boning. Och då han inträdde i stugan, fann han sina föräldrar och syskon och den gamle Valentin stående rundt omkring bordet med knäppta händer för att läsa till bords, innan de satte sig ner vid frukosten. Och han ställde sig i deras krets. Men han hade blifvit mycket vacker och stor och var nästan ett halft hufvud högre än Petter, som just ej var någon storväxt man, och dessutom hade han sina nya vackra kläder på sig. Och därför sågo alla upp och bockade sig för honom, ty de trodde alla, att han var en främling. Men han föll om halsen på far och mor och systrar och bröder och smekte och kysste dem och sade: »Jag är Klas och har alldeles nyss kommit ut ur pannkaksberget», och därpå kysste han äfven hjärtligen den gamle Valentin, sin käre vän. Och nu igenkände de honom på många tecken och voro högeligen förvånade, och alla fröjdade sig, att han blifvit så stor och vacker.

Men när nu första förvåningen var förbi, så ville alla veta, huru det gått honom under de fem år och tre månader som han varit frånvarande; och alla byinvånarna sprungo till för att beskåda Klas Törnpåk, och första ordet var alltid: »Nå, käre Klas, berätta oss hur du har haft det; och hur ser det ut i pannkaksberget?» Men han hade ej mycket att berätta dem, och rykten började småningom sprida sig om drömmar och spökhistorier, så att några sågo på honom med af förskräckelse uppspärrade ögon, som om inte allt stode rätt till med honom, utan onda andar drefve sitt spel med honom. Andra hviskade äfven sinsemellan: »Klas ljuger, han har inte varit i pannkaksberget, han har sprungit bort ifrån sina föräldrar, och när han nu kommit tillbaka, har den där listige byfogden hittat på hela historien.» Men emellertid satte de flesta tro till äfventyret och funno stort behag i berättelsen därom och trodde honom, ty de sågo tydligt på hans starka och sköna kroppsbyggnad och på hans rosenröda kinder och gnistrande ögon, att han ej svultit, medan han varit borta. Men hans moder var den första, som full af otålighet frågade honom om säckarna med dukaterna, och om han ej tagit några sådana med sig. När han nu svarade, att i den punkten af sin berättelse måste visst Valentin hafva farit vilse, ty af guld och silfver hade han ej sett det minsta grand i pannkaksberget, så skakade hon på hufvudet och menade, att i så fall hade han lika gärna kunnat blifva hemma de fem åren och deltagit i arbetet och ätit vid deras bord; ty hvilken nytta hade han väl nu af att han smort sig med fasaner och skogssnäppor och druckit ett så kostligt vin? Det var inte värdt att han inbillade sig, att han skulle kunna blifva en jordisk konung utan penningar, fast den enfaldige Valentin hade slagit i honom sådana historier. De första dagarna var folket i byn alldeles utom sig öfver Klas, och de nästan belägrade Petters hus; de första veckorna voro de högeligen förvånade, och de första månaderna talade de mycket om saken, men efter ett år var tilldragelsen glömd af de flesta. Men de som allt fortfarande talade mycket om äfventyret voro de unga flickorna, ty i deras gunst stod Klas mycket högt, och öfver allt, där de vågade säga det, ropade de nästan enstämmigt: »Klas Törnpåk är i alla fall den vackraste pojken i hela byn!»

Klas var nu på sitt adertonde år och befann sig åter i denna världen, som han nogsamt visste. Han var ovanligt flitig vid arbetet; ty därtill hade han muskler och ben, och i sällskap med sin far gick han på åkern att plöja och så, bryta upp stenar och hugga ved, skära säd och slå gräs; och allt hvad han företog sig gjorde han tyst och blygsamt, men ensam uträttade han så mycket som tre andra. Och hans far tyckte mycket om honom, och den gamle Valentin hade sin glädje åt honom. Men hans mor kunde ej riktigt med honom; hon tyckte att han var för from och beskedlig och icke så kvicktänkt och rask i vändningarna som hennes andra barn. Och det var verkligen så att Klas ej kunde få fram många ord; ty under de fem år han tillbragt i berget hade han ej fått lära sig något nytt, utan tvärt om glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att Kan ej kunde annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta tadlade honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna och stannade ute hela nätterna. Ty detta var något, som han ej kunde låta bli, i synnerhet om söndagarna och på festdagar. Så snart solen gick ner måste han ut i skog och mark, och mången gång besökte hand å äfven det berg, där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det grönskande bokträdet och drömde om igen de härliga drömmarna, som han haft i pannkaksberget, och hvarje gång återvände han hem dystrare och mer grubblande till sinnes än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på honom härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas. Då brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är en skön pojke, din Klas; hvilken nytta har han väl haft af sin bergsresa, som man skriker så mycket om? Inte har han blifvit rikare och inte klokare heller. Och dessutom hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har kommit tillbaka alldeles samma fårskalle, som han var, när han sprang bort. Din Klas är och förblir Klas.» Sådana yttranden måste Petter ofta höra och smälta, så att han grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett ord på saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i verkligheten var helt annorlunda, och han och Valentin läto ej taga sig ur den tron, att Kias skulle blifva en riktigt duktig karl.

På detta sätt förgingo åter 3 1/2 år, och Klas hade blifvit ännu starkare och — om möjligt — vackrare. Då inträffade det, som skulle inträffa, på det han skulle få aflägga sina bondkläder och komma till den stora ära, för hvilken Gud hade låtit honom födas.

Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att ban kom alldeles lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo, ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och högg ner dem alla fyra, så att intet lifstycken var kvar hos dem. Men sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade tilldragit sig i skogen.

Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad som är rätt och hvad som är orätt.»

Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten, 50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.

Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin, och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas, så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filistéerna, så att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo, som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »Gå på, Klas!» och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om ett så säkert byte, grepo den unga, vackra frun, som hade uttalat den simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne. Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för håns knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’ föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte: »Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något, om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och ban förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste han ej hvad hafvet skulle göra af honom.

Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma, och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna, och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats, ropade »gå på!/», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende, som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och kristen, då ska kade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka, högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade kommit undan galgen.

I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och med oss skall du dela ära och byte. Och kaptenen berättade honom, att de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.

Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand, emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning, hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd. Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget, och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep. Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och jublade de utan ände.

På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på» utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord-och Östersjön och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än beskrifvas kan.

Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på skeppet »Gå på».

Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar. När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes, medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att de skulle nedhugga männen. Och* de rustade sig, medan de stackars invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.

När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram, svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den lefvande Guden och Frälsaren, voro dock de mycket argare hedningar, som kunde fullgöra hvad kaptenen nu hade befallt.

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig, klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har lått din förtjänta lön; hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden. Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.

Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört, ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri. Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen. Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och pansar.

På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen; och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål, så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig missdåderska.

Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle uppställas omkring bålet.

Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade: »Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några, som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och prisade sig lyckliga, att de blifvit befriade genom en sådan man, ty genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det kungliga slottet.

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas, detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl en man sådan som denne att här befordra kristendomen och tukta hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.

Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl, men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade: »Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af vatten.

Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo, att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade följande till honom:

»Käre Klas, hvad är det för ett budskap som vi med förskräckelse förnimma? Således vill du resa bort utan att unna oss tid att åtminstone med ord få tacka dig? Du vill således lämna oss? Du vill här lämna dina kristna trosförvanter och öfverlämna dem åt svärdets barmhärtighet. Du vill lämna det furstebarn, som du nyss räddat från elden och hedningarnas järn? Visserligen ligger hednakonungen slagen och korparna äta hans fallna krigare; men många hedningar bo ännu omkring oss, och den fallne har många tappra söner och släktingar, som skola komma att hämnas hans död då du är borta. Men äfven vår konung är död, våra bästa män ligga slagna, och vi hafva ingen son, ingen broder, ingen brudgum, som i farans stund kan föra svärdet och spiran. Har Guds vind drifvit dig hit endast för att så mycket säkrare störta oss i fördärfvet? Har den ej hviskat till dig, att du skulle vara en värdig krigsfurste och konung för dessa kristna mot hedningarna, en älskad son åt mig och en värdig gemål åt prinsessan, min dotter? Jo, det har han velat, och äfven jag vill det, och därför står jag här.»

Drottningen uttalade dessa ord så kraftigt, att hon genom dem på en gång tillintetgjorde alla de invändningar, som Klas ärnat göra. Han kunde ej gå, kunde ej tala, han kunde blott buga sig, rodna och tiga. Och detta gjorde han på ett sätt, som mycket behagade drottningen, ty hon förstod att han nu ej skulle segla bort med sina fartyg, och alltså fortfor hon i sitt tal:

»Du har svarat som en riddare och en man skall svara då en kvinna talar till honom. Och nu vill jag ej heller hädanefter höra dig tala om att du är född i en bondkoja och vi i konungaborgen. Se Gud har gjort stora under med dig och bevisat att han efter sitt behag kan upphöja de ringa, liksom han äfven kan lägga till tronen borna konungar i stoftet. Och har han gifvit dig en sådan ödmjukhet och dygd och ett sådant öfvermätt af mod och lycka, att du kallas för en man bland de bäste män. Din ridderlighet har gjort dig till konungars like och ditt »gå på» är bättre än en här. Och nu, följ mig!»

Och hon fattade honom vid handen och han var tyst och lydig som ett barn och lät sig af henne ledas hvart hon ville.

Och drottningen förde in honom i sin dotters, prinsessans rum, lade bådas händer tillsammans och välsignade dem. Och de läto det sig väl behaga, men ingendera kunde säga ett ord. Ty det var ej annorlunda med prinsessan än med Klas; så snart hon hade sett honom, hade det varit som om hon af fullt hjärta velat ropa: »Denne är den rätte mannen; han och ingen annan!»

Och Klas stannade nu, och skeppen lågo för ankar i bukten, och intet öga skådade efter hvilken vind det var som blåste. Alla hade riktat sina tankar på landet, ingen tänkte på segel, tåg och roder, utan krigarna snyggade upp sina sporrar och vapenrockar till bröllopet. Detta firades efter några veckor med stor härlighet, och den sköna prinsessan tog Törnpåk till man, och nu var han konung af Jutland.

Och mången skön dag bodde han i slottet med prinsessan. Men slottet låg i sydjutland, där nu staden Schleswig ligger. Men i sin glädje blef han ej glömsk, utan rustade sig ifrigt till krig mot hedningarna, och äfven desse rustade sig. Och nu började en lång och svär kamp om herraväldet, tills hedningarna ändtligen förlorade, och Klas blef konung öfver den stora halfön och öarna omkring.

Och det var mot slutet af andra året, sedan han slagit hednakonungen och förmält sig med prinsessan, som han lagt under sig allt hedningarnas land ända till Elben och öfver allt som sitt herraväldes baner uppsatt frälsningens kors i stället för de mångfärgade afgudarne af sten och trä — då stod Klas en gång på andra sidan om Elben och det föreföll honom som såge han långt bort på andra sidan det ställe, därifrån han med stången hade sprungit upp på fartyget, och han igenkände det på de tre träden, som stående på en höjd reste sig högt öfver flodbädden. Och i tankarna genomlopp han ännu en gång sitt underbara lif, och i ödmjukhet föll han ner på jorden och bad och tackade Gud, att han räddat honom ur så många faror, och att han på ett så underbart sätt hade gjort honom till konung och herre öfver länder och folk. Och han kallade det ställe där han stod för Gluckstadt och uppbyggde där ett slott, och slottet och staden stå ännu kvar där från denna tid tills i dag.

Klas var nu tjugosex år gammal och det var på sjette året sedan den morgon, då han kommit undan galgen, i hvilken han så oskyldigt skulle hänga.

Och när han betvingat hedningarna och gjort landet säkert genom slott och borgar, då tänkte han i längtan och kärlek på sina gamla föräldrar och sina syskon och vänner och dröjde ej längre, utan anträdde resan till dem. Men han tog med sig sin gemål, drottningen, och tusen ryttare, på det han skulle hafva ett kungligt följe. Då drog han öfver Elben mot söder. Och när de hade rest fyra dagar och femte dagen inbröt och de ej mer voro fjärran från hans hemvist, då befallde han ryttarna att stanna, och han red förut med sin drottning och hade blott en page med sig. Och det var just på femte dagens middag, när klockan slog tolf, som de redo in i Durnmelshofen och rakt på hans faders hus. Men de sprängde framåt allt hvad hästarna orkade löpa, på det människorna, som sågo dem, ej måtte igenkänna dem och förråda dem för deras föräldrar. Och när de anlände framför Petter Törnpåks hus, sprang konung Klas hastigt från hästen och ropade muntert »gå på», så att det skallade genom hela byn. Och Petter, som med hustru och barn just satt vid bordet, sprang ut vid dessa ord och varseblef mannen och den sköna damen med gyllene kronor på hufvudet. Han förstod genast, att det var hans son och ropade: »Nå, Gud vare lofvad, att du åter är här och att du blifvit konung. Vi hafva hört talas därom, men de hafva ej velat tro oss, och din egen mor har ej velat tro det; blott Valentin och jag trodde det genast, ty vi visste väl att det skulle blifva något stort af dig.» Och i sin glädje ropade han öfverljudt: »Valentin, Valentin, kom ut, får du se hvad det blifvit af vår Klas!» Och Valentin kom och modern och alla syskonen kommo, och det blef ett omfamnande och ett kyssande, som aldrig ville taga slut. Och när konungen och drottningen hade gått in och satt sig vid föräldrarnas bord och ätit och druckit med dem i ödmjukhet inför Gud och i kärlek till dem, då öfvermannade glädjen den gamle Petter och han visste ej hvad han skulle säga, men af glädje talade han nästan för mycket. Och då hviskade han sin Greta i örat, ehuruväl det just icke passade i detta ögonblick: »Nå, min Greta, har Klas blifvit Klas? Skulle det väl kunnat blifva mer af din Johannes?» Och Klas stannade mången dag och mången vecka hos sina föräldrar och lefde gladt med dem och gaf dem och sina syskon och grannarna rikliga skänker, men den gamle Valentin tog han med sig och sade till honom: »Käre Valentin, du skall äfven berätta lustiga och präktiga historier för mina söner, huru hvarje duktig människa med Guds hjälp kan blifva något, så att det kan blifva tappre män och hjältar äfven af dem.» Och Valentin följde honom gärna, ty han var ganska stolt öfver konung Klas och tänkte för sig själf, att det egentligen var han som hade gjort honom till konung. Konungen tog äfven med sig sin yngsta broder och sin yngsta syster, och brodern blef en grefve och systern en grefvinna, och ännu lefver det mycket förnämt folk i världen, som härstammar från dem. Men det villkor betingade han sig före afresan, att när hans far dog, skulle egendomen tillfalla honom, och han betalade genast åt sina syskon tio gånger dess värde. Och far och bröder lofvade honom det och höllo äfven sitt ord. Ty han sade: »Jag skall skicka hit en af mina söner, som åter skall blifva en bonde, och hans barn och barnabarn skola blifva bönder, ty bönderna äro äldre och hålla längre ut än konungarna.»

Och konung Klas drog åter hem till sitt rike och lefde och regerade ännu många lyckliga år med sin drottning. Många söner och döttrar blefvo honom födda, och många konungar och drottningar af hans släkt hafva härskat efter honom. Men nu har dock Klas Törnpåks ärorika släkt för länge sedan dött ut, och en annan konungafamilj regerar i de länder, som fordom ärade honom som konung. Men hans son Konrads släkt varar ännu i dag. Denne Konrad var hans yngste son. Kort efter hans födelse skickade fadern honom på landet till en bonde och lät honom lefva och arbeta som en bonde och sände honom därpå till sina fäders land, Westfalen, till Durnmelshofen, där han gaf honom sin fars gods. Och Konrad blef stor och stark som Konung Klas, men icke så mäktig och härlig inför världen, utan dog som byfogde, alldeles som hans farfar Petter före honom. Och från denne Konrad, konungasonen, härstamma än i dag alla Törnpåkar, hvilka lefva som bönder i Dümmelshofen och trakten däromkring.

Ny samling folksagor (1896)
Friskytten.	Klas Törnpåk eller "Gå på".

Klas Törnpåk eller "Gå på".

Visningar

Personliga verktyg

Sök

Navigering

dikter

genre

dikt efter stickord

dikt efter sekel

författare efter sekel

författare

sagor

ändringar

Verktygslåda

Språk