Konstnärn

Du föddes tidens bar, Till liv och känsla väcks
du vid dess moderbröst. Fly, fly, det är förgiftat!
Sök dig ett annat hem, av högre Andar stiftat,
i Diktens rena luft, i Minnets dalar väx!
Där lev, där bilda dig! Vänd sen, som man, tillbaka
en bjudande gestalt, en okänd, fjärran från;
men ej att för dess pris, dess lumpna nöjen, vaka,
men hämnande och sträng, lik Clytemnestras Son.
Sänk ej ditt öra ner till pöbelns sorl i dalen:
från himlen stammar du, ej från den låga jord;
och, döv för hopens skrik i Söder eller Nord
ställ obekymrad opp de höga Idealen
allt som dig Guden lärt, i marmor eller ord!
Till modets fala dom, till ögonblickets, vädje
den som utav dess lov sitt enda värde vann.
Du, Egighetens präst! du världens medborgsman,
förkunna Seklers sorg, förkunna seklers glädje!
Ack! när i Skaaldens bröst den helga stunden slår,
när bättre världars glans nerblixtrar från det höga
och Valhall och Olymp och evigheten står
med sina formers prakt inför hans tjusta öga;
när över Diktens son, dess aningar och hopp
Oändligheten spänt det svala tältet opp,
där ingen tid mer täljs, där ingen sol mer brinnre,
och jorden som en dunst i himlarna försvinner; -
ve dig, olycklige! Vem lärde dig att då
betänka världens dom, betänka Tidens läxa?
Går ej ditt gudaverk fram av sig själv ändå,
som utur jordens barm de rika källor gå,
som under Vårens sol de lätta blommor växa?