Krigssång

 MÃ¥l för driften af en renad hÃ¥g,
 MÃ¥l som mödan endast hinna lärde,
 Skönsta segerrof pÃ¥ lifvets tÃ¥g,
 Ã–fver guldets och demantens värde!
 Ã„nglarena Skönhet! Dig, o Dygd!
 Ã„lskar Ynglingen i Sveas bygd.
  
 Hell Er, ädle! som vid Dygdens bud
 Villigt trotsen plÃ¥gorna och Döden!
 Hell Er, ädle! som i lagerskrud
 Vid dess altar festligt offerblöden!
 Evigt skiner sÃ¥rens purpurglans
 Marterkronan blir en helgonkrans.
  
 Hell Dig, Jätte som pÃ¥ skyberg gÃ¥r!
 Ej med grusets dina flammor blandas.
 Polens stjärnor kransa ju ditt hÃ¥r,
 BlÃ¥a eterns änglaluft Du andas.
 Hell Dig, hell Dig! vid din segerfot
 Ã–dets Ã¥skor ryta fÃ¥fängt hot.
  
 Kämpa, Yngling! Äran blir din lön
 Dygdens törnstig till dess praktslott leder.
 Ila, ila! Bruden är sÃ¥ skön,
 Rosigt läger hon sin brudgum reder.
 Upp, att rusas vid Gudinnans barm!
 Upp, att slumra pÃ¥ Gudinnans arm!
  
 Frukta nöjets smilande försÃ¥t.
 Glädjens stunder fly pÃ¥ ljungeldsvingar.
 Harpans toner byta sig i grÃ¥t
 Och i liktÃ¥g dansens yra ringar.
 Quar stÃ¥r törnet när dess rosor fly —
 Ã„ran ensam evig är och ny.
  
 O! hvad kjusning att pÃ¥ lifvets rand
 Trottsigt sväfva under ärans fanor!
 Hjärtat minnes dÃ¥ sitt fosterland,
 Mins frÃ¥n himlen sina ärfda anor,
 Och bland morden, vid trumpetens ljud,
 Viges Hjelten till en väldig Gud.
  
 Ljungen, Svenskar! i Carl Johans spÃ¥r
 Upp till ärans stjärnbeströdda himmel!
 Ljungen, ljungen ! Öfver likberg gÃ¥r
 Hjeltens bana. — LÃ¥ngt frÃ¥n krigets hvimmel,
 Jag af SÃ¥ngmön förd i trollband är
 Och för svärdet klagolutan bär.