Kung Trastnäbb.

Från Svenska Dikter

En gång lefde det en kung, som hade en dotter, hvilken var öfvermåttan skön, men därjämte så stolt och öfvermodig, att ingen friare var henne god nog. Hon afvisade den ene efter den andre, och dref på köpet gäck med dem. Ändtligen lät konungen anställa en stor fest och inbjöd till den från nära och fjärran giftaslystne män. De ordnades alla i en rad efter rang och stånd. Först kommo konungarne, därpå hertigarne, furstarne, grefvarne, friherrarne och sist adelsmännen. Nu fördes konungadottern genom lederna, men mot hvar och en af friarne hade hon något att invända. Den ene var för tjock, »det vinfatet», sade hon; den andre för lång, »lång som en majstång»; den tredje för kort, »Per Stabbe»; den fjärde för blek, »månskensansiktet»; den femte för röd, »kalkontuppen»; den sjette var icke rik nog, »sur ved, torkad bakom kakelugnen». Och så hade hon något att anmärka på hvar och en; men i synnerhet gjorde hon sig lustig öfver en hygglig kung, som stod längst upp och på hvilken kindbenet var något snedvuxet. »Se», ropade hon och skrattade, »den där har ett kindben alldeles som en trastnäbb», och från den tiden fick han heta kung »Trastnäbb». Men då den gamle kungen såg att hans dotter endast gäckades med folk, och att hon försmådde alla friare, som voro närvarande, blef han vred och svor att hon skulle taga till man den förste bäste tiggare, som kora för hans dörr.

Ett par dagar därefter började en spelman sjunga under fönstret, för att därmed förtjäna en ringa allmosa. När konungen hörde det, sade han: »Låt honom komma upp.» Då inträdde spelmannen i sina smutsiga kläder, sjöng för konungen och hans dotter och bad, när han hade slutat, om en allmosa. Konungen sade: »Din sång har behagat mig så mycket, att jag vill gifva dig min dotter till hustru.» Konungadottern förskräcktes, men konungen sade: »Jag har svurit en ed att gifva dig åt den förste bäste tiggare, och den eden vill jag äfven hålla.»

Ingen öfvertalning hjälpte, prästen hämtades och hon måste genast låta viga sig med spelmannen. När det var skedt, sade konungen: »Det passar inte att du som en tiggares hustru längre stannar i mitt slott; nu får du draga i väg med din man.»

Tiggaren tog henne vid handen och ledde henne ut, och nu måste hon vandra till fots vid hans sida. När de. då kommo till en stor skog, frågade hon:

»Ack, säg hvilken som rår om den vackra skogen?»

»Jo, det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om skogen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de på en äng, och då frågade hon åter:

»Hvem rår om den vackra ängen?»

»Det gör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om ängen.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

Därpå kommo de till en stor stad, och då frågade hon åter:

»Hvem tillhör denna stora, präktiga stad?»

»Den tillhör kung Trastnäbb; hade du tagit honom, så rådde du nu om staden.»

»Ack, jag stackars flicka, ack om jag hade tagit kung Trastnäbb!»

»Jag tycker inte om det där», sade spelmannen, »att du alltid önskar dig en annan man. Kanske jag inte är god nog åt dig?» — Ändtligen kommo de till ett mycket litet hus och då sade hon:

»Herre Gud, sån’t litet hus; hvad kan det vara fören stackare, som rår om det där rucklet?»

Spelmannen svarade: »Det är mitt och ditt hus, där vi skola bo tillsammans.» Hon måste böja sig, för att komma in genom den låga dörren. »Hvar är tjänstfolket?» sade prinsessan. — »Hvad för slag», sade tiggaren, »tjänstfolk! Vill du ha’ något uträttadt, får du göra det själf. Gör genast upp eld och sätt på vatten och koka mat åt mig; jag är duktigt hungrig.» Men konungadottern begrep ingenting af att göra upp eld och koka, och tiggaren måste själf hjälpa till, så att det skulle gå någorlunda. När de hade förtärt den tarfliga maten, gingo de till sängs, men tidigt om morgonen körde han upp henne ur sängen att sköta hushållet. På det viset lefde de ett par dagar med knapp nöd och förtärde sina förråd. Då sade mannen: »Hustru, det här duger ej längre att vi bara äta och ingenting förtjäna. Du får lof att fläta korgar.» Han gick ut, skar vide och förde hem det; då började hon att fläta; men de hårda videkvistarna sårade hennes händer. — »Jag ser att det där inte vill gå», sade mannen; »spinn i stället, kanske går det bättre.» — Hon satte sig ned och försökte spinna, men den hårda tråden skar djupt in i hennes späda fingrar, så att blodet började rinna. »Ser du», sade mannen, »du duger då till ingenting; i dig har jag just fått ett vackert påhäng. Nu skall jag försöka att börja en handel med stenkrukor och lergökar; — du får sätta dig på torget och sälja.» »Ack», tänkte hon, »tänk om folk ifrån min faders rike kommer på torget och får se mig sitta där och sälja; huru skola de ej gäckas med mig!» Men ingenting hjälpte, hon måste göra det, om hon ej ville dö af hunger. Första gången gick det bra, ty folket köpte gärna af henne, emedan hon var vacker, och gaf henne hvad hon begärde för sina varor, ja många gåfvo henne penningar och skänkte henne varan på köpet. Nu lefde de af förtjänsten, så länge det varade, och därpå uppköpte mannen en hel mängd nya krukkärl. Hon tog plats i ett hörn af torget, ställde kärlen omkring sig och utbjöd dem till salu. Då kom plötsligen en drucken husar framjagande och red midt in bland krukorna, så att allt gick i tusen bitar. Hon började gråta och visste af förskräckelse ej hvad hon skulle taga sig till. »Ack, hur skall det gå med mig», ropade hon. »Hvad skall min man säga?» Hon sprang hem och berättade honom sin olycka. — »Hvem brukar väl sätta sig i ett hörn af torget med lerkärl?» sade mannen. »Låt bli att gråta; jag ser nog att du inte duger till något ordentligt arbete. Därför har jag varit borta i kungens slott och frågat om de inte behöfva en kökspiga, och de ha lofvat mig att taga dig som en sådan, och för ditt arbete får du där fri kost.»

Nu blef konungadottern kökspiga och måste hjälpa kocken att förrätta det tyngsta arbetet. I hvardera af fickorna på sin klädning fastsatte hon en liten kruka, i hvilken hon bar hem det som blef hennes del af den öfverblifna maten, och däraf lefde hon och tiggaren. En gång skulle den äldste konungasonens bröllop firas; då gick den stackars prinsessan upp, ställde sig i salsdörren och ville se på. När nu ljusen voro tända och den ena vackrare än den andra inträdde, och allt var fullt af prakt och härlighet, då tänkte hon med bedröfvadt hjärta på sitt öde och förbannade sin stolthet och sitt öfvermod, som förnedrat henne och störtat henne i så stort armod. Af de kostliga rätter, som där en och en i sänder uppburos till bordet, tillkastade henne tjänarne mången gång ett par bitar. Dessa lade hon i sina krukor och ville bära hem dem. Plötsligen framträdde konungasonen, klädd i sammet och siden, med gyllene kedjor om halsen, och när han såg den vackra frun i dörren, fattade han hastigt hennes hand och ville dansa med henne; men hon vägrade och förskräcktes, ty hon såg, att det var kung Trastnäbb, som hade friat till henne och som hon med spott och spe hade afvisat. Men hennes motsträfvighet hjälpte icke, han drog in henne i salen. Då sönderslets det baud, som höll upp fickorna, och krukorna föllo ut, så att soppan flöt omkring och matbitarna summo däri. Och då folket såg detta, uppstod ett allmänt skratt och gäckeri, och hon blygdes så att hon önskade sig tusende famnar under jorden. Hon sprang ut genom dörren och ville fly undan, men på trappan upphanns hon af en man, som förde henne tillbaka; och då hon såg på honom, så var det åter kung Trastnäbb. Han sade vänligt till henne: »Var ej rädd; jag och spelmannen, som bott med dig i den eländiga hyddan, äro en och samma person. Af kärlek till dig har jag sålunda förställt mig, och husaren, som red sönder dina krukor, var äfven jag. Allt detta har jag gjort för att böja ditt stolta sinne och straffa dig för det högmod, hvarmed du bemötte mig.» Då grät hon bittert och sade: »Jag har haft mycket orätt, och är ej värd att vara din hustru.» Men han svarade: »Lugna dig, de onda dagarna äro förbi; nu skola vi fira vårt bröllop.» Då kommo kammarfruarna och klädde henne i de präktigaste kläder, och hennes fader kom och hela hans hof, och de önskade henne lycka till hennes giftermål med kung Trastnäbb, och först nu började den rätta glädjen. Jag skulle önska att äfven du och jag fått vara med.

Ny samling folksagor (1896)
Den gamle trollkarlen.	Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.

Kung Trastnäbb.

Visningar

Personliga verktyg

Sök

Navigering

dikter

genre

dikt efter stickord

dikt efter sekel

författare efter sekel

författare

sagor

ändringar

Verktygslåda

Språk