Kväde (till redaktören och poeten)

Si, dagarna gå och dagarna gå,
och åren tar oss poeter också,
och ställer oss bundna i nyttiga bås,
och hänger för själen små skräckkällarlås.

Nu vattnas kameler vid Kaons strand
och fjärran, fjärran är Ariels land!
På vaxtavlans skrev du - nu fäktar du vred
på vägen som drar till förtappelsen ned.

Gå iskall i striden, lik Sandels i frid,
och se på ditt fickur och bida din tid!
Var knivig och klok och i illfund stark:
klå Engberg, men hugg ej för jävligt åt Marx!

Nån gång efter inpass och stötar och färs
skriv ock någon blåvingad, enstaka värs!

Du har väl i prässhetsens hönshus ändå
nån högre pinne att gala på?

Att agnarna bränna, grip kraftigt din kvast,
och ränsa din loge med gamman och hast,
och tänk ej, likt mig, mitt i dagens besvär:
O satan, prend pitié de ma longue misère!