Lilla Calle, med ett svärd

Vaggvisa

Lilla Calle, med ett svärd
Vid sin vänstra sida,
Hastar ut i riddarfärd,
Att mot trollen strida.
Vit är hans häst,
Guldprydd hans väst,
Fjädrarna svaja på hatten.
  
Minna för sin spegel står,
Som en stjärna blänker,
Flätar pärlor i sitt hår
Och på Calle tänker.
Skön är hans mö,
Vit som en snö,
Röd som en törnros i dalen.
    
Lilla Calle i galopp
Runt kring världen travar,
Över branta klippors topp,
Ängar, berg och gravar.
Präktig han far,
Borgar han tar,
Städer och byar han vinner.
    
Minna jämnt till dagens slut
Sitter i sin kammar,
Spänner silkesväven ut
Mellan bågens rammar,
Stickar därpå
Vita och blå,
Röda och guldgula rosor.
    
Lilla Carl i kungasaln
Dricker söta viner.
Pärlor bubbla i pokaln,
Klara som rubiner.
Tapper han är,
Stjärnor han bär.
Stjärnor och band uppå rocken.
    
I sin faders park ibland
Lilla Minna vankar,
Med en blomma i sin hand,
Carl i sina tankar.
Röd är dess kind,
Lätt som en hind
Minna i buskarna svävar.
    
Lilla Calle, vig och snar,
På sin häst sig kastar,
Över berg och backar far
Och till Minna hastar.
Flickorna se
PÃ¥ ritten och ge
Anskri vid travarens satser.
    
Lilla Calle, hög och stor,
In i salen stiger,
Minna står bredvid sin mor
Och för riddarn niger.
Eldig och kär,
Hon tänker så här:
Christ give, att riddarns jag vore!