Lovsång efter överstånden sjukdom

 Sverige, hav din barn tillhopa,
 lät oss alla ivrigt ropa,
 ropa med samhälligt ljud,
 att det höres opp till Gud!
 Till den Gud, som tycks oss sova,
 ropom om en nyÃ¥rsgÃ¥va,
 varom snart i tretton Ã¥r
 man här ber och inte fÃ¥r.
 Väl hör Gud vart Ã¥r de orden:
 Gudi ära, frid pÃ¥ jorden;
 men han sänder friden ner,
 som han äran oppgÃ¥ ser.
 Gick man äran opp i höjden,
 friden kom väl ned med fröjden;
 väl had? dÃ¥ vid Ã¥ret nytt
 jord och himmel gÃ¥vor bytt.
 När av jorden oppgror heder,
 regnar himlen sällhet neder:
 frid och orättfärdighet
 kyssas aldrig, som man vet.
 Lät rättfärdigheten grönskas,
 sÃ¥ skall allt vad rättvist önskas,
 efter önskan gÃ¥ i hand
 ett rättfärdigt folk och land.
 Som vi leva, just sÃ¥ gÃ¥r?et;
 ty vill man pÃ¥ nya Ã¥ret
 först all synd och Guds förtret
 Ã¶nska i landsflyktighet.
 SÃ¥ skall bli oss Ã¥tergivit
 allt det goda, vi fördrivit,
 och vad himlen till en tid
 tagit ?gen och skilt oss vid:
 konung, fästen, land och städer,
 hustrurs män och barnens fäder,
 modrens son och systrens bror,
 riksens rikdom, prakt och flor.
 Kungen, landsens fröjd och gamman,
 han är summan av alltsamman;
 i hans dyra andedräkt
 ligger allas liv förtäckt.
 Han är solen, han är ljuset.
 Ack, att dock i kungahuset
 kungen och de höga tre
 finge snart varandra se:
 kungen sin fru fadermoder,
 hennes höghet sin herr broder,
 prinsen se en kung och prins,
 vilkens like ingen minns!
 Gammal bli vÃ¥r stora kunger,
 och vÃ¥r drottning blive unger!
 Gud, oss länge njuta lät
 hans och hennes majestät!
 Värdes oss en drottning spara,
 som är värd odödlig vara,
 att hon mÃ¥ med mycken mÃ¥n
 se sin herr-sons soneson!
 Den, som sitter högst i höjden,
 Den, som ger den högsta fröjden,
 höje hennes höghet opp
 till all sällhets högsta topp!
 Evighetens klarhet fine
 och visheten själv beskine,
 ja, igenomstrÃ¥le hon
 hans durchleuchtighets person!
 Himlen göre kungen nöjder;
 kungen göre hovet fröjder;
 hovet fröjde riket se?n?
 riket kristenheten klen;
 kristenheten fröjde världen;
 världen frälst ur vantrosflärden
 fröjde himmelen igen,
 som dÃ¥ blivit jordens vän!
 Ack, om jag till Guds namns ära
 finge önska och begära,
 vad jag gärna önska mÃ¥,
 Ã¶nskt? jag oförgriplig? sÃ¥:
 Byte kungen residenser,
 att han räcker riksens gränser,
 eller räcke riksens gräns
 ut till kungens residens!
 Dock vi vill jag detta skriva?
 Bender mÃ¥ ej Stockholm bliva;
 Ã¶nskom, att hans majestät
 heller mÃ¥tte lämna det
 och pÃ¥ kristna bottnen trÃ¥da,
 ja, att Sverige finge skÃ¥da
 hans välsignade person
 sitta pÃ¥ sin höga tron,
 sitta länge, först Guds kyrka,
 se?n sitt hus och land till styrka,
 allom undersÃ¥tom täck,
 allom fiendom en skräck.
 NÃ¥got nytt pÃ¥ nya Ã¥ret
 Ã¶nskas herden utav fÃ¥ret;
 nytt: att se de arma fÃ¥r,
 han ej sett i tretton Ã¥r;
 nÃ¥got gammalt nytt bli funnit,
 som pÃ¥ fyra Ã¥r försvunnit,
 nämlig höra klockors dön
 och fÃ¥ se det vackra kön;
 nya lager kring dess hjässa,
 Ã¶gnlust ny, en skön prinsessa;
 nya storverk och trofé?r,
 göra kyrkor av moské?r;
 munnen nya fröjdepsalmer,
 händren nya segerpalmer;
 nya krafter kungens arm
 mot de stoltas hot och harm!
 Ã–nskom kungen yttermera:
 visa rÃ¥d att väl regera,
 kloka män att fatta slut,
 tappra män att föra?t ut,
 trogna män, som kassan gömma,
 samvetsmän, som folket döma;
 summa: män, som alla ha
 huvud, hand och hjärta bra!
 Ã¶nskom kungen var med annar
 sÃ¥ta eller späkta grannar;
 sÃ¥ta grannar fasta se,
 späkta de trolösa tre!
 Kronan önskas lov och prydna,
 spiran önskas tro och lydna,
 svärdet blive baljans vän,
 Ã¤pplets revor gro igen;
 nycklen läse utan smärta
 upp var undersÃ¥tes hjärta,
 att han för sin milda kung
 villigt öppnar skrin och pung!
 GÃ¥r det kungen efter önskan,
 riket kommer snart i grönskan;
 när friskt huvud upprätt stÃ¥r,
 ack, hur väl dÃ¥ kroppen mÃ¥r!