Lugnet

 Långt från den storm, som världen skakar,
 i Lugnet jag min hydda fäst.
 Med glädjen, som mitt hjärta smakar,
 naturen fägnar där sin gäst.
 Där skall den strid hos mig försvinna:
 att vara vis och icke nöjd, —
 när jag med stilla själ kan hinna
 att le åt världens gyckelfröjd,
 förakta lyckans falska smycken
 och fly de blinda mänskotycken.
 På stranden, där mig böljan kastar,
 ett ringa gods sig bärgat har.
 Jag med dess lätta börda hastar
 i lugnet, där jag andan drar.
 Där skall mitt liv av nöjet näras,
 där skall min nötta levnadstråd
 utav en vänlig parce avskäras
 och röna hennes sista nåd.
 Där skall mig jorden vila låta,
 och någon vän vid graven gråta.