Lyckoprins

Vid soluppgång låg slätten
Af daggen öfverandad,
Uti en doft af torfrök
Och morgondimma blandad.

På järnvägsskenan blänkte
Den första varma glöden;
Där gick på inspektering
Också en banvakt -- döden.

Han lade sig i kurvan
Att vänta tyst och tåligt,
Där trä’t i ett par syllar
Förmurknadt var och dåligt,

Då rasslar det i fjärran,
Allt närmare det brusar.
Emot benrangelsmannen
Med ilfart tåget rusar.

I stoppade kupéer
De sofvande sig sträcka,
Snart skall man vid stationen
Till frukosten dem väcka.

Blott en, den lille gossen
På tredjeklass-biljetten,
Är vaken och från fönstret
Hans ögon sluka slätten.

Till skolan ensam skickad,
Han gör den första färden,
Hans blick har tusen frågor:
Alltså, det här är världen?

Nu kommer det -- nu döden
Är blott en tum från lifvet ...
En utsträckt benhand stjälper
På sned lokomotivet.

En stöt -- en ångestkorus --
Då plötsligt allt står stilla.
I ögonblicket döden
Fått sikte på den lilla.

Och han, den fruktansvärde,
Som intet kött skall spara,
På gossens panna läste:
Den låter du än vara!

Ur öppnade kupéer
Den skrämda skaran strömmar,
En iskall kåre jagat
På flykten alla drömmar.

I örat döden hviskat
På sina undersåter:
Den gången var det nära --
Men minns, vi råkas åter!

Blott gossen, lyckoprinsen,
Med ögon barnsligt klara,
På banans spillror leker --
Hvad vet väl han om fara?

Hans trygghet delar med sig,
Man känner sig helt lättad:
Den bromsnings-apparaten
Är makalöst inrättad! --

Och allt som solen höjdes,
Svann skuggan bort af döden,
Som gick sin väg att grubbla
På mänskors lott och öden:

Du unga blonda hufvud,
Din vän jag ej fick vara.
Nu står där på din panna
Om lycka och om fara.