Människo-kärleken

 O Mänska! tro ej att till nöjen blott,
 Till Jordens Konung Du af himlen ämnas.
 Han ljufva rosor pÃ¥ din bana satt,
 Men desse vissna - nakna törnet lämnas.
 Dig hotar viggen, gömd i molnets flor,
 Och Nordans andedrägt och tigerns klor.
 
 Hör opp att jaga lyckans falska hamn!
 Som meteorer hennes skänker lysa
 Och ge ej värma. - Lät i yppig famn
 Dig feiskt glimmande palatser hysa,
 Hvars gyllne spiror sträcka sig mot skyn,
 Hvars skönhet magiskt fjättrar vandrarns syn.
 
 Ja, inom riglar Perus skatter slut,
 FrÃ¥n vida tegar skörda Lifflands gröda,
 Med Syriens oljor Dina hÃ¥r begjut,
 LÃ¥t Söderns viner vid Din mÃ¥ltid flöda
 Och slumra in, vid cittrors lena röst
 PÃ¥ eiderdun vid Sultaninnors bröst
 
 I hycklad sällhet ler Du, usle träl!
 Din hemska uppsyn qual och ledsnad mÃ¥lar -
 Bekänn att nöjet räckte Dig likväl
 Ett sockradt gift i rosenkrönta skÃ¥lar,
 Att guldets Ã¥syn alldrig gjort Dig nöjd
 Och dagars äckel följt minuters fröjd.
 
 När bleka plÃ¥gor, dödens förebud,
 Vid jämrens läger dig i bojor smida,
 Ej Flickans skämt och silfverbägarns ljud
 DÃ¥ i ditt hjärta glädjens kjusning sprida,
 Och lyckans gÃ¥fvor köpa ej sin slaf
 Ur qualets armar och frÃ¥n dödens glaf
 
 Ack! frÃ¥n Monarken i sitt majestät
 Till Irus fjättrad vid sin nötta krycka,
 Den svarta Oron följer allas fjät
 Och tunga bördor allas skullror trycka.
 Ã…t allas hjärtan slipas Ödets stÃ¥l,
 PÃ¥ allas vandring bidar grafvens mÃ¥l
 
 Hvad? skänktes mänskan lifvet blott att dö?
 Dess korta dagar blott till rof Ã¥t plÃ¥gor?
 SÃ¥ lefver Seglarn pÃ¥ en ödslig Ö
 Af plankan ditförd öfver bistra vÃ¥gor -
 Han sitter ensam pÃ¥ sin mulna strand
 Och grÃ¥ter fÃ¥fängt efter bättre land.
 
 Nej, mine Bröder! Lifvets resa är
 En helig vallfärd. Genom öknar ledes
 VÃ¥r skumma kosa, men vid mÃ¥let där
 I palmens skuggor oss en fest beredes,
 Och mÃ¥nge, mÃ¥nge vandra samma ban
 Och glädjen herrskar i vÃ¥r Karavan.
 
 Ja, glädjen herrskar - ej i dÃ¥rens bröst
 Som tror en sällhet, gjord för sig allena -
 Nej, där i plÃ¥gans mörka dar till tröst,
 Till delad kjusning bröder sig förena
 Och allas bördor delas lika jämt,
 Där flyktar resan under sÃ¥ng och skämt.
 
 O ja! dÃ¥ hjärta ljuft mot hjärta slÃ¥r
 Och änglar skÃ¥da frÃ¥n det ljusa, höga,
 Med bifall ned, och tackens fromma tÃ¥r
 Serafiskt glimmar i den frälstes öga,
 DÃ¥ lyfter Anden sig mot stjernors höjd
 Och känslan anar evigheters fröjd.
 
 O Mänskokärlek! himlatänd och klar,
 I lifvets natt Din helga fackla strÃ¥lar.
 Blott Du med glädje kröner vÃ¥ra dar,
 Blott Du forsötmar plÃ¥gans bittra skÃ¥lar.
 Ur lifvets öknar under fröjdeljud
 I rosenband Du leder oss till Gud.