Månestrålar.

När stjernehären blänker
På mörknande himmels grund
Och månen silfver stänker
PÃ¥ susande fors och lund,
Hvi darra de dunkla granar,
Hvad är, som vårt hjerta anar,
Hvad är, som förstulet manar
I hviskande skymningsstund?

När mellan trädens galler
PÃ¥ glittrande vattenfall
Den bleka dager faller
SÃ¥ skinande hvit och kall,
Hvad vållar att hvarje sinne,
Som gömmer i djupet inne
Af skönare dar ett minne,
Vill brista i tårars svall?

O vet! När allt är öde
Och enslig är hvarje stig,
Då vaka än de döde,
Som fordom ha älskat dig.
Att rädda dig än de sträfva:
Af strålar, som fly och bäfva,
Ett skimrande nät de väfva
Och draga dig hem till sig.