Måttlighetens skål

En dåre för sin framtid gråter,
den vise njuter glad sin dag,
och lugn och trygg sig överlåter
till himlens milda välbehag.

Att, under knot på ödets lagar,
man livet ej må önska kort,
i vin och kärlek våra dagar
må sjungas, drickas, skalkas bort.

Flyn, vänner, allt vad känslan sårar,
låt sorg ej göra tiden lång,
han skådar nödigt våra tårar,
som gav oss flickor, vin och sång.

Med rågat glas och eldat hjärta,
i flickans sköt, i vänners lag,
han böd oss glömma livets smärta,
han böd oss njuta dess behag.

Men må dock allt med måtta njutas,
blygd över den, som det ej vet!
Må han för evigt uteslutas
från våra nöjens ljuvlighet!

Ja, må vi älska, dricka, sjunga.
Blott glädjen, glädjen är vårt mål,
och medan ljuvt den styr vår tunga,
dess moders, måttlighetens skål!