Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig sjelf i källan:
"Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men hvad båtar mig min fägring,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjerna ofvan molnet,
Tag du mina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lemnas!"
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
"Nu tog rosen läppens rodnad!"
Och han smög sin kind till hennes:
"Nu tog molnet kindens purpur!"
Och han såg i hennes öga:
"Nu tog stjernan ögats klarhet!"
Och han slog sin famn kring henne:
"Nu tog grafven hvad som lemnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur ingen mera slipper."
