Maj

Lätta silfverskyar simma
I den ljumma rymden drifna
Solen sänder genom dimma
Milda strålar, floromgifna.
Insjöns dyning smyger sakta
Intill strandens hvilostad;
Att i spegeln sig betrakta,
Tvagna som af arlabad,
Röra sig de späda blad.

Allt är lugnt, sefiren tiger,
Men i löfvet lätt det ruskar.
Som en suck af trånad stiger
Svällande ur träd och buskar.
Och nu kan jag allt förklara:
Kärleksgudar ur hvar vrå
Myllra fram, bevingad skara.
Samma morgon födt de små
Syskonpiltar, två och två.

De ett tak få brådt att fläta...
Hvem skall hyddan ha’, go’ vänner?
Bord och bänk de ej förgäta,
Flitiga små handtverkssvenner.

Jag kan mig ej nog förundra!
Sol går ner -- nu ser jag säll
Amoriner väl de hundra
Dra min flicka till vårt tjäll...
Hvilken dröm, min dag och kväll!