Men och om, och om och men.

  Bror, jag är illa kär pÃ¥ fullt manér!
jag sväfvar salig vid en engels sida;
i himlafröjder lifvets timmar skrida.
Men tänk hvad afgrundsqval jag måste lida,
om mig hon falsk och trolös öfverger.

  Jag har en känning just af samma slag,
jag flammar för en öm och huld Fiorilla.
Om hon bedrar mig, om hon stör min villa,
så är det, det förstår sig, mycket illa;
men den som säkert tröstar sig, blir jag.