Midsommarvisor

Från Svenska Dikter

I

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.

   "Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
   Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
   och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
   Farväl, du ädle gubbe,
   först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
   hon flyr över sten och stubbe,
   knappt marken rörs av skon.

II

   Du skymtar snabbt förbi min stol,
   min stol på spelmansbordet,
   och du är lik dig från i fjol,
   fast allt är annat vordet.
   Jag kom för när ditt fagra skinn,
   det lockande och heta --
   dig har jag kysst och kallat min,
   fast jag bort bättre veta.

   Ty aldrig på den gröna jord,
   den gröna jord och vida,
   jag sitta skall vid bröllopsbord
   med dig invid min sida.
   En gång när sälla makar få
   till vilokammarn skrida,
   skall kanske jag bakom er gå
   och brudkvällsmarschen gnida.

   Nu rinner fort den korta natt,
   den korta natt och trolska.
   Jag hör den röda munnens skratt
   igenom vals och polska.
   Gud nåde den vars hand är tung,
   då glädjens bud hon sprider,
   den som är fattig, glömd och ung
   i dessa fröjdetider!