När damerna kommo in i posten

I sista ledet, flickor, vi
ha länge måst marschera.
Men ändteligen, kära ni,
vi börjat avancera.
Allsmäktig är vår glada tropp;
mot målet djerft han sigtar:
då springa lås och riglar opp,
ja, sjelfva posten svigtar.
    I eld, i frost,
    vi stå på post,
se'n länge vi marschera måst.
Då springa lås, o. s. v.

Rätt mången tös - à la bärsärk
tar penna, sax med mera,
i detta sköna, ädla verk,
helt nöjd att der postera!

Med lack och segelgarn hon vill
förskansa sig mot männer.
Med konglig majestäts sigill
hon stark och stolt sig känner.
    I eld, i frost,
    hon står på post,
se'n länge hon marschera måst.
Med konglig majestäts, o. s. v.

Att inga bref ä' goda bref,
det hör man ej så sällan.
Men han, som detta nonsens skref,
var vriden (oss emellan).
Nej, många bref, i grått, i rödt,
i svart, i hvitt ä' goda;
ty en posteuse blir aldrig trött -
hvem kan väl slikt förmoda?
    I eld, i frost,
    hon står på post,
se'n länge hon marschera måst.
Ty en posteuse, o. s. v.

Vak upp, posthudik! Se dig om...
Trots permissioner fina,
du tycks, se'n kjortelgardet kom,
i ett slags... ångest grina.
Tror du kanske, det inte vi
begripa vattenmärket?
Med oss är kommen poesi,
och det i sjelfva verket.
    I eld, i frost,
    vi stå på post,
se'n länge vi marschera måst.
Med oss är kommen, o. s. v.

Den nya tidens förpost är
vår lilla krya skara.
För den skull, flickor: i gevär!!!
Låt oss vår post försvara!
Frisk luft! Du gamla qvalm, försvinn
ur dessa skumma salar!
O, låt oss locka solsken in
bland dessa pappersbalar!
    I eld, i frost,
    vi stå på post,
se'n länge vi marschera måst.
O, låt oss locka solsken in
bland dessa pappersbalar!