Naturens son

 Lycksalig den, i samma tjäll,
 Där han pÃ¥ vaggans läger hvilat,
 FÃ¥r dväljas i sin lefnadsquäll,
 Förnöjd med timmarne, som ilat!
 Den guldbegäret aldrig lagt
 I qualet af en neslig boja
 Och ärans glans och lyckans prakt
 Ej bortryckt ur hans lÃ¥ga koja!
 
 Hans hjerta känner ingen harm,
 Ej brottsligt pÃ¥ Försynen klagar,
 Där vid Naturens modersbarm
 Han jollrar bort sin ungdoms dagar.
 Som Man han barnets oskuld har,
 Och, ljus och glädtig, ungdomsvÃ¥ren
 I Gubbens hjerta än är quar
 När vintren silfverfärjar hÃ¥ren.
 
 Med fjäriln, yrande och täck,
 Med näktergalarne i parken,
 Med rosorna pÃ¥ törnets häck
 Och silfverliljorna pÃ¥ marken
 Han skämtar glad, och inget gift
 Den blomsterkrönta bägarn gömmer,
 Som, ledd af hjertats fina drift,
 Han ur Naturens händer tömmer.
 
 Hans Eden ej förloradt är.
 Vid bäckars sorl och fÃ¥glars quäden
 I himmelsk oskuld gÃ¥r han där,
 Beskuggad af de gröna träden.
 Han ej af kunskapsträdet än
 Med djerfva händer frukten brutit
 Och ur sin Ã¥syn Skaparen
 Det fromma barnet ej förskjutit.
 
 Vid stjernors ljus, vid dagens lopp
 Med Gud hans själ förtroligt talar
 PÃ¥ trädbeväxta klippors topp,
 I sommarns tysta blomsterdalar,
 Och änglar vid hans sida gÃ¥
 PÃ¥ berg, i skogar och kring slätter,
 Och änglar kring hans läger stÃ¥
 PÃ¥ vakt i stjernbesÃ¥dda nätter.
 
 När krigarn trotsar Ã¥skors hot
 Och blodig öfver likfält ilar,
 Han sträckt vid ekens spridda rot
 PÃ¥ blommor trygg och sorgfri hvilar.
 När sent i höstens mörka quäll
 Mot storm och vÃ¥gor seglarn strider,
 Han drömmer makligt i sitt tjäll
 Vid skenet som hans lampa sprider.
 
 SÃ¥ glad förbidar han den stund
 DÃ¥ dödens klockor honom kalla
 Till Andars heliga förbund
 Och kroppens nötta bojor falla.
 Hur lycklig ur sin hamn af larf
 Forskönad sväfvar han ur gruset
 Till salighetens rika arf,
 Till det ovanskeliga ljuset.