På Odins Höi

Jag mår som en prins! Ack, det känns så godt
Att sjunka till hakan i doftande klöfver,
Kringfläktad af brisen, som skrynklar smått
Det drömmande, mörkblåa sundet midt öfver.
På himlen -- ett gränslöst haf af safir --
Står solen re’n högt och brinner och blossar;
Där nere vid stranden ses badande gossar,
Där borta syns Kullen i dimmans skir.

Där pustar en ångbåt -- en rökig rand
Betecknar hans kurs ibland jakter och skutor.
Nu samlas på däcket att hälsa land
Sjösjuklingar, krälande fram ur kajutor.
Enhvar liten fröken blef hvit som lärft,
Då Kattegat sprutade snö på »Ellida».
Nu har hon sitt Skåne på vänster sida,
Och ögat är åter förnämt och djärft.

Kanske någon skönhet är sömnig än ...
Aj, aj, stackars liten, var natten så pinlig?
Upp med dig ur hytten, min söta vän!
Se, luften är klarblå och genomskinlig!

Du är som en utsprucken ros på nytt:
Håll bara god min, förställ dig och låtsa
Som du kunnat böljornas rullningar trotsa --
Men laga man städar i frökens hytt!

Dock, doften från ängen är döfvande,
Och vågornas sånger så enformigt lika;
Allt verkar tillhopa så söfvande:
Till slut flyta färgerna samman, de rika.
Mitt ögonlock tynger med ens Jon Blund --
Det sänker sig sakta -- jag rår inte för’et!
Jag tror, det är vallmon i diket, som gör’et ...
Farväl, sköna tafla, farväl en stund!