På Romerska Campagnan

Hvart träd förtvinar, ljungen brännes gul
I denna kvalmiga, fördömda öken.
Blott här och där syns ett förfallet skjul,
Bebodt af bleka, febersjuka spöken.

Där står ett stycke af en aquædukt,
Men rostadt rör ej mer en droppe hyser.
In genom hvalfven, svärtade af fukt,
Den heta himlen, blå som kobolt, lyser.

På dyster ort ett träkors möter se’n,
Där vandringsmannen icke gärna stoppar:
Där dräpte en i fjor sin bäste vän
För tolf bajocchi, tiggda hop i koppar.

Sin långa spjutstaf brukar campagnoln
På hästens länd, att hinna hem till kvällen.
Då dimman efterträdt den sjunkna soln,
Han vet, det dödligt är på dessa ställen.

Tungt släpar sig en forvagn i hans spår;
De tröge bufflar stöna under oket.
Hans unga hustru, brun, med korpsvart hår,
Från vagnen småler vänligt under doket.

Halfnakne pojkar träffas då och då,
Som drifva getter fram med hjälp af hundar
Hän mot de berg, som skymta luftigt blå,
Där Tibur ligger bland olivelundar. --

Hur blef den en förpestad ödemark,
Den nejd, som fårats förr af tusen plogar,
Som var en källsprångsrik, elysisk park
Med hvita villor och med svala skogar?

Ej genom Genseriks förstöringsflit,
Ej genom blonda horder ifrån norden;
Men »Guds vikarie» gjort med himmelskt nit
Ett helvete utaf den sköna jorden.